Valmanegen är krattad

Det är valår och landet är delat i två hälfter. Vänster eller höger? Valcirkusen väntar runt semesterhörnet. Antar att man som bloggare tvingas avge ett politiskt statement i synnerhet som min blogg firar en månad. Men hur ska jag säga...
Min bekantskapskrets är också delad i två motstridiga hälfter. Den ena halvan tycker att de borgerliga partiledarna är ömkliga figurer som bara förtjänar att skrattas ut så fort de visar sig. Den andra halvan tycker att de borgerliga partiledarna helt enkelt ska halshuggas och deras huvuden användas som fotbollar vid hemmamatcherna på Söderstadion. Och själv försöker jag medla mellan grupperna och hitta en gyllene medelväg. Har alltid varit lite mesig, men jag tycker det är så obehagligt när människor inte kan komma överens.
Tilläggas bör förstås att som borgerliga partier räknar vi alla partier i riksdagen plus dem som vill dit.
Så - jag vet inte - något slags vänster kanske?

Fast oavsett vad man anser om den politiska representativa demokratins tillkortakommanden så är det ett steg i rätt riktning om man i princip bara styrts av utländska eller inhemska despoter - så jag håller båda tummarna för att det går bra i dagens val i Demokratiska Republiken Kongo.

Grmmblfxx!

"Rökning dödar!" Se där en varningstext man inte vill ha på sitt cigarettpaket. Den framlidne herr Bill Hicks brukade rekommendera att man letade upp ett paket med en varningstext som inte kändes så angelägen:
- Shop around! Get one with "Low birthweight" - see if I care!
Jo, det var innan han dog i cancer. Men jag praktiserar en variant på det där och röker bara utomlands. Varningstexterna på knastret på Kreta? Rena grekiskan för mig faktiskt.

Return of The Sensitive

OK - tillbaks från Kreta och några insikter rikare. En är att kvaliteten på Apollo sviktat rejält sedan jag hade nöjet förra gången. En annan är att det onekligen är annorlunda att snart vara ett halvsekel gammal och resa ensam än det var för några decennier sedan när jag åt kontinenter till frukost. Men vad gör man? Inga fruar i sikte och inga barn tillgängliga.
Men vem ska trösta knyttet med att säga "Lilla vän, vad gör man med en wakeboard - om man ej får visa den?"
Nej, en del saker är inte så roliga om man är ensam. Men vad fan - hyrde scooter i princip hela tiden och pruttade runt på den och var i vägen för alla kretensare som inte är så petiga med hastighetsgränserna. Men jag tog mig inte så överdrivet långt - det blåste något så Gud sig förbarme. Och hundra kubik väger ganska lätt då.

Men god mat blev det. Jag hade glömt att tomater kan smaka så bra!
Jag passerar kapitlet sprit med tystnad - man vill ju inte vara ett dåligt föredöme. Kan dock nämna att jag var på bra nivå med Bukowskis dikter som jag hade med mig...

Läste en annan liten bok jag ramlat över på Willys (av alla ställen!): Jane Moores kärlek@första.träffen. Peoples recension av denna är citerad på omslaget: "Jane Moore är en modern Jane Austen". Min recension kan sammanfattas sålunda "Kärringsvammel". Så ni ser att jag och People är ganska överens!
Inte för att jag har något emot kvinnliga författare - tvärtom! Och boken är ganska kul på sina ställen. Men den är fylld på "kvinnligt" vis med ett övermått av adjektiv och adverb. Så till exempel rinner en tår "tyst". Vadå? Vad vore alternativet? (Att man sedan kan gråta tyst är en helt annan sak.) Men kanske är det översättningen?
Hur som helst grät jag som ett barn, men det betyder inte att boken är bra utan att jag är En Mycket Känslig Människa.
Så det så.
/m.

Tjohoo!

Ha - jag kom iväg i alla fall! Sitter i skrivande stund på Arlanda och inväntar min sista-minuten-flight till en vecka på Kreta. Folk väsnas och springer omkring och några är upprörda för att de inte kan köpa sprit taxfree inom EU. Godmorgon, liksom.
Fast nog känns det surt att behöva betala 57 spänn för en öl när man nu ska sitta och rulla tummar en stund. Men nu ska vi inte sura och bara hoppas att allt blir precis så skönt som jag tror att det ska bli.
En vecka med andra människor, annan utsikt, andra dofter, annan mat och musik. Med årets svenska sommar så känns ju inte solen så där jättenödvändig precis. Kanske finns det till och med möjlighet att dyka! (Fast jag glömde förstås loggboken som vanligt.)
Synd att spriten är så billig - det är inte hälsosamt. Va? Vad skrev jag?! Ja, jag har uppenbarligen inte direkt huvudet med mig just nu och ni får ursäkta att jag babblar...
Även om man kan ha samvetsbetänkligheter och miljöångest över att flyga iväg en vecka enbart för sitt höga nöjes skull, så känns det nödvändigt när man nu bor i den där vindpinade randstaten i EU utan sol halva året och en snitttemp på +17 grader en normal sommar. Man orkar inte vara människa om man inte får vistas en smula i ett kulturland.
Antar att jag tar en timeout från bloggen nu då. Det är nog något alla tjänar på.
/m.

Bättre än att koka bönor

Varför bloggar jag? För att svara på den frågan lånar jag i dag några rader ur en dikt av Charles Bukowski:
"detta är viktigt nog:
sätta känslorna på pränt,
det är bättre än att raka sig
eller koka bönor med vitlök."
Kanske inte alldeles kristallklart, men det är väl konstnärens privilegium. Kanske inte alldeles klart varför jag citerar det heller, när jag tänker efter. Det är ju knäppelunda poesi jag skriver.
Skitsamma.
Det var för övrigt vad jag tänkte i dag när jag satt och surade över att jag dels inte har några barn hemma, dels att två timmars ankring i Mariehamn skulle utgöra hela min utlandssemester i sommar (en Ålandskryssning jag dessutom lagt in så den krockade med en reggaekonsert jag skulle ha gått på!) - skitsamma! Gå och bada! I stället.
Så jag packade lite badgrejer, matsäck bestående av en intressant vodka, min mp3-spelare och "Bukowski - 214 dikter". Var helt solo på badklippan, plaskade i vattnet, lyssnade på Russel Smith, njöt av en inte helt hysterisk sol och läste Bukowski - en av vår tids bästa proletärförfattare.
Jaja, jag vet - "proletär och schmolletär" - han var väl mest en fyllskalle. Men skriva kunde han.
Och jag bestämde mig för att inte hänga läpp något mer.
Så har jag i alla fall satt det på pränt.

Spring, Flina, Spring!

Bara en fråga: Vad är det för kul med människor som löptränar? Jag menar - är jag ute på min vanliga träningsrunda runt sjön och möter skogsflanörer så flinar de alltid upp sig på det mest tillgjorda sätt!
Nej, jag tror inte att det bara är jag som är socialt obegåvad. Det är aldrig någon (förutom folk som vill sälja saker) som ler på det viset mot en annars. Det är som om man kutade med en skylt runt halsen "Flina Nu!"

OK, jag kan förstå det nu när det varit över 30 grader varmt och det bara funnits en enda dum jävel som varit ute och kubbat: jag. Då kan jag förstå att folk reagerar ("Haha, kolla puckot - hur överspänd får man vara!"), men alla andra gånger?

Mötte dessutom någon skogsmullenisse härom dagen som skulle börja leka tusen frågor när jag svettades förbi: "Visst är det härligt att vara ute i skog och mark?"
- Visst är det härligt att få springa i fred, idiot! svarade jag inte. Viss social begåvning har jag.

Nej, egentligen begriper jag. Leendet är ett uttryck för medlidande och lycka över att själv slippa springa. Alla fattar att jag tycker att det är vidrigt att springa och egentligen bara vill komma hem och duscha.

Tror jag ställer springskorna på hyllan och promenerar i fortsättningen, jag också. Promenerar och flinar.

Fyra Blogg och en Coca-Cola

Men nu får ni väl ge er! Har nu fått ett antal kommentarer muntligen och per mejl:
"Du som jobbar så mycket med bilder, form, design och layout - du borde väl åtminstone lägga upp lite bilder på din blogg! Det ser ju så trist ut."
Nej, det tänker jag inte. Vad skulle det vara för bilder? Krusbär i motljus? En söt katt? Mig själv utklädd till tomte julen '96?
What's the fucking point?!
Detta är en textblogg - ingenting annat.
"Jamen, tror du verkligen att någon är intresserad av det du skriver då?"
Nej, i och för sig inte - men låt mig få leva med den illusionen, tack.

"Det glömde jag bort!"

Håller jag på att bli senil?!
Se där en fråga det inte borde vara dags att ställa sig än.
När jag var liten hade jag en skylt på väggen där det stod "Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne!" Kopiöst lustigt, tyckte jag.
Då.
Att jag "glömmer" att städa i värmen för närvarande... gör ingenting. Att jag på stranden, inklämd mellan berg av skrynkliga, mörkbruna pensionärselefanter, upptäcker att jag glömt vattenflaskan - det kan jag leva med.
Men att jag i söndags glömde ta kort på mina tre barn ihop stör mig som fan. Det var något jag tänkt på länge. Hade tänkt att ha det som förlaga till en målning.
Men det absolut värsta av allt är att jag glömde bort Buddy Guys spelning på Berns i går.
Förlåt, Buddy, förlåt!

Semester suger!

Rubriken? Äh, jag skojade bara. Visst är det skönt med semester, visst är det skönt med en sådan här osvensk sol och visst är det skönt att ta en kall öl och fly in i skuggan vid datorn några minuter. Som nu.

Men jag retar mig på detta jag hör vart jag än kommer just nu. På badstranden, i konsum, hos grannarna hör jag samma mantra, samma desperata ramsa: "Visst är det härligt! Inga krav och..." "Semester! Äntligen! Nu behöver man minsann inte..."

Myten om den kravlösa semestern! Ingenting är väl mer fyllt av dåliga samveten, uppslitande konflikter, skilsmässor och erbarmligt tomma reskassor än just semestern. Och vad ska du svara, tillbaka på jobbet eller i skolan, när omgivningen frågar "Vad gjorde DU på semestern?!" Nej, då är tävlingen igång.

Och är man husägare så växer ens dåliga samvete i kapp med att ogräset spirar och fönsterfärgen flagnar.
Ytterligare värre är det om man har barn. Som goda föräldrar måste man ju ha fyllt barnens lov med upplevelser och lagom stimulerande avbrott. Och har man inga pengar och barnen tittar på en med tom blick på semestermorgonen och mumlar "Kan vi inte låta bli att cykla och bada i dag?" så blir man ju tårögd. Klart man försöker ordna något...

Och ytterligare en kravtröskel tillkommer om man är skild. Då har man sitt forna ex att tampas med: "Ja?! Vad har du planerat för de här veckorna nu då?" "Roffes pappa ska ut och segla med sina pojkar..."
Jag lovar - "Jag har varit för trött! Vi tänkte softa och se vad som händer." - det är inget bra svar.

Så man ska hinna bygga om badrummet och snickra ihop en veranda, man ska nojsa med barnen på någon charterstrand, man ska paddla på Grönland och hålla efter gräsmattan. Samtidigt som man firar sina "lata dagar" i hängmattan!
Nej, "ta dagen som den kommer" och "carpe diem" och sådan skit - det är ingenting man som svensk håller på med på semestern i alla fall.

Närå - jag ska inte fortsätta sura. Visst är det skönt att slippa gå till jobbet! Men sluta snacka om "kravlösheten" - mig lurar ni inte!

Hagamannen och allmänintresset

Ja, tänk. Yrkesfotograferna har reagerat mot Aftonbladets publicering av helikopterbilder där man kan se Hagamannen huka på häktets rastgård. Föreningen ifrågasätter allmänintresset!
Skulle det vara så att allmänintresset, definierat som det som av demokratiska skäl är varje tidnings plikt att informera allmänheten om, fick vara utslagsgivande för kvällspressens publicistiska gärning... så skulle tidningarna bli mycket, mycket tunna. Eller innehålla helt annat material.
Man får ju liksom välja sina argument.