Otur i oturen...

Jaja - denna betraktelse är onekligen helt poänglös, men om du inte gillar den så gör din egen jävla blogg då!

Det var för länge sedan jag var i Indien och jag kan inte minnas om de har någon gud för vardagsotur, men som nordbo får jag väl dra slutsatsen att Loke var framme härom dagen.
Bakgrunden är att jag kraschade med cykeln för ett par månader sedan och bröt nyckelbenet bland annat. Delvis var det mitt eget fel, men resten kan föras upp på kontot hos den kvinna som uppenbarligen troode att hon var ensam i cykelfilen på Skanstullsbron.
Reparerade cykeln och väntade på att axeln skulle kännas kurant nog för lite seriös cykling. Väntade och väntade och såg den bästa cyklingssommaren i mannaminne passera (och lade på mig tio kilo). Men i förrgår var det så äntligen dags!
Cyklade till jobbet och det kändes helt OK och efter jobbet skulle jag äntligen hämta ut de biljetter till Cramps på söndag som jag betalade i början av juni på Ticnet. Så passera Globen på hemvägen föreföll adekvat, men där bygger de om och de temporära luckorna stängde redan kl 16! Varför i helvete ska det vara så krångligt med Ticnet? Låt ATG-ombuden sköta alla ticnet-bokningar NU!
Cyklade så surt hemåt och i uppförsbacken på skogsstigen mellan Kärrtorps IP och Bagis får jag möte med en liten cykelfamilj. Den tioårige pojken tittar åt ett annat håll och brakar rakt in i mig. Vi flyger och far - han landar på stigen och jag i brännässlorna. Inget är brutet men jag har en stor utgjutning på benet, fingrarna är blå och svullna och så vidare. Ska inte trötta er med en full diagnos...
Efter att först ha skällt ut den stackars pojken får jag samvetskval och ber om ursäkt för detta och försöker förklara varför jag blev så extra förbannad. Han verkar vara vid hyfsat gott mod (liksom mamma och storasyster) när vi skiljs åt. Väl hemma upptäcker jag att mobiltelefonen är skrot (och där hade jag en massa unika bilder från ett år tillbaka...).
I går hade jag för ont i fingrarna för att berätta detta via tangentbordet. Varför jag bryr mig om att berätta det? Pja... dels tycker jag förstås oändligt synd om mig själv - fast egentligen tycker jag bara att det är komiskt! Och jag kraschar hellre varje dag än flyttar till södra Libanon - så olycka har sannerligen olika dimensioner.
Men jag tänkte också att om du själv haft lite lagom svensk vardagsotur och slagit dig på tummen med hammaren för tredje gången i dag och står där och svär, så kan du kanske finna viss tröst i att den där klantskallen som skriver Stockholms sämsta blogg - han är i alla fall värre. Tänk bara - en sådan otursförföljd klant.
/m.