Faran av att söka en mening

Ideligen, ideligen vart 25 år går jag på en regelrätt dansföreställning. Jag har sålunda hunnit med två stycken varav den senare inträffade härom dagen. Min vana trogen gick jag med samma person som senast - det äldsta barnets mor - och denna gång såg vi en urpremiär på Dansens hus: Örjan Anderssons "Ready to Explode".

För 25 år sedan var vi och såg någon italiensk experimentell dansgrupp på Kulturhuset. Minuterna segade sig fram och föreställningen var totalt obegriplig vilket jag också stönande meddelade mitt sällskap:

- Du! Vad är det här? Jag fattar ingenting!

Hon tittade medlidsamt på mig och förklarade att jag minsann inte skulle försöka förstå någonting! Det fanns ingenting att "förstå"!

- Det är bara att öppna och ta in!

För oss som är innehållsorienterade - vi som söker en mening med allt och tror att alla försöker säga någonting med konstnärliga verk - är detta något av det mest frustrerande vi kan vara utsatta för. Det innebär att vara utlämnad åt ett sammanhang där man inte kan använda intellektet - man blir liksom skyddslös.

Men jag gjorde mitt bästa att koppla bort huvudkontoret och då förvandlades dansföreställningen till någonting alldeles fantastiskt! Dels lät jag mig bara imponeras av tekniken - tänk att kunna använda sin kropp som ett levande verktyg. (Inom parentes är jag ganska lättimponerad därvidlag - jag häpnar över människor som kan gå i en trapp utan att det knakar i fotlederna...) Sedan flöt jag ut i associationer och byggde min egen fantasi och känsla runt det dansarna gjorde. Jag gick därifrån helt tagen.

Så detta var en erfarenhet jag tog med mig när jag erbjöds en ny dansupplevelse av min numera ganska danskunniga ciceron: "Låt inte ditt intellekt lura dig! Gapa och svälj bara! Du förstör allt genom att försöka begripa!" Denna insikt räddade åter en kväll som annars varit extremt svårbegriplig. Men efteråt kunde jag leverera ett antal eleganta associationer.

Men min ledsagare stönade:

- Jag fattade ingenting!