"Äh - du är bara avundsjuk!"

Visst är det trist med människor som inte förstått att genus till största delen är en social konstruktion och försöker dela in allting i "manligt" och "kvinnligt". Som att kvinnor skulle vara bättre på att vårda barn eller män bättre på att köra bil. Snacka om att befästa könsroller till nackdel för alla!

Med denna brasklapp infogad som visar vilken rättrogen och PK kille jag är - tillåt en yngling att lite fördomsfullt fråga alla er kvinnor: "What the fuck!? Vad håller ni på med? Hur är ni funtade egentligen?!"

För den som inte vill veta lite mer exakt än så vad jag undrar kan sluta läsa här.

Pastor Helge Fossmo har förlovat sig på Kumlaanstalten med en kvinna han fått kontakt med genom brevväxling. Hon är att gratulera - vilket kap! En ful, inlåst hustrumördare tillika frireligiös pajas och hycklare - det är ju någon man bara måste ha. Eller?

Massmördare som Charles Manson fick säckvis med brev från trånande kvinnor. Juha Valjakkala, (numera namnändrad till det lika lättstavade Nikita Joakim Fouganthine) fick också, när han väl greps i Danmark efter Åmsele-morden, brev från giftaslystna tjejer.

Det skulle inte förvåna mig om det sista Saddam Hussein gjorde innan han gick till sin hängning var att öppna brev från damer som inte önskade något annat än att bli hans för alltid.

- Vad fan! Han är ju massmördare!

- Jaja, men han har en sådan söt mustasch.

- Alltså - han har giftmördat kvinnor och barn!

- Det är möjligt, men han har en väldigt fin stjärt.

Vad går det här ut på? Är det någon som kan förklara? På något sätt kanske man kan förstå att Eva Braun föll för Hitler. Något slags maktkick? Men hur in i hela glödheta kan man falla för en inlåst hustrumördare (dubbel sådan eventuellt)?!

Här är det något i det kvinnliga psyket som jag inte fattar mig på. Själv får jag ju knappt svar när jag nätdejtar! Men jag tror jag fattar - man måste tydligen ha ihjäl någon först.

Och visst - allt är säkert patriarkatets fel...

Slit och Släp

Multikulturåret 2006 är snart till ända. Jag säger bara "Prisa Herren"! Särskilt för oss agnostiker har hösten varit en räcka av högtider och olika nyår som givetvis alla i ekumenisk anda måste uppmärksammas. Under självaste Ramadan inföll både Jom Kipur och hinduiska Diwali. Efter allhelgona och buddhistiska Sanghadagen var det dock ett par veckors avkoppling före Guru Nanaks födelsedag (sikher). Men sedan stod advent och Loy Krathong och Festen till Guadalupemadonnan som spön i backen. Och så Chanukka. Och jul. Och Kwanzaa. I dag är det Arafa och nu gäller det bara att genomlida Nyår/Eid al Adha/Kurban Bayrami så är man äntligen på andra sidan. Kanske med undantag för Shogatsu - man får inte vara fördomsfull mot japaner heller...

2007 konverterar jag nog tillbaka till ateismen - det känns lugnare så.

Zzzzzzzzz

På min födelsedag 14 december träffades utbildnings- och kulturdepartementet. Men - nej - det var inte för att fira mig... På ärendeförteckning nr 1 (det fanns två till) fanns däremot 44 andra punkter som skulle avhandlas. Alla känns ungefär lika rafflande och jag kan inte avhålla mig från att delge er ett smakprov. Numro tio lyder:

Utfärdande av lag om ändring i lagen (2006:656) om ändring i lagen (2006:170) om ändring i studiestödslagen (1999:1395) U2006/ /SV

Nu kanske ni tror att detta mitt bisarra intresse är fött ur långa sysslolösa dagar? Låt mig försäkra er - det var ett rent misstag.

Afterlife

Måste bara säga - hoppas ni inte missade premiären av Afterlife. Det gjorde i och för sig jag för just den dagen fyllde jag år, men jag har redan sett första säsongen så det gjorde inte så mycket. (Tack, kära fildelningskolleger!)

Men OM man tyckte att X-files var OK, om man är lite förtjust i Medium och om man gillar brittiska serier när de är som bäst, så kommer man att bli helt begeistrad av Afterlife!

Visst har vi sett dualismen förut, när den som står för vanligt sunt förnuft hela tiden visar sig ha fel. Visst har vi sett karaktärerna förr i olika serier. Men detta är så skönt brittiskt och innehållsdrivet och befriat från specialeffekter när de inte behövs. Extremt oamerikanskt.

Rule, Britannia!

Media utifrån

Som numera en enkel mediakonsument måste jag erkänna - media suger! När teve i dag berättar om kravallerna i Köpenhamn så får jag ju inget veta! OK att Nörrebro står i centrum och att man denna gång hukade bakom julgranar, men jag vill ju veta mer än att man är förbannade över ett "ungdomshus" - det säger mig inte ett skit! Ska jag behöva ringa folk jag känner i Köpenhamn för att kunna börja fatta? Vavavava?

Får söka mig till Yelah för att få lite info. Där hittar jag en beskrivning av vad som tilldrog sig den 26 november i år:

"I Köpenhamn har Ungdomshuset funnits på Jagtvej 69 sedan 1981. Den högerkristna sekten Fadershuset köpte 1999 fastigheten av kommunen, och sekten kräver att Ungdomshuset ska utrymmas.

Aktivisterna i Ungdomshuset har satt sig emot både försäljningen och utrymningen. I januari 2004 kom ett domstolsbeslut på att Fadershuset har rätt till fastigheten, och att aktivisterna ska ut ur huset senast 14 december 2006.

I takt med att tiden för vräkningen närmar sig har det arrangerats flera demonstrationer i Köpenhamn till stöd för Ungdomshuset. Polisen har inte varit sena med att attackera dessa demonstrationer, och söndagen 26 november hände det igen

Polisen förklarade plötsligt en demonstration som olaglig och angrep den. 83 personer greps, många skadades och minst en fick föras till sjukhus."

Och så visste jag i a f lite mer...

LO-demo för byråkrater?

Är det någon som på fullt allvar tror på att man kan skapa fler jobb i Sverige genom att straffa dem som blir arbetslösa med lägre a-kasseersättning? Är inte det att rikta insatserna åt helt fel håll?

För dem av er som lyssnat lite för länge på Reinfeldt & C:o så kan jag svara åt er - det är helt åt helvete fel! Det enda man möjligtvis bidrar till att skapa är en utbredd strykräddhet bland dem som arbetar: rädsla för att bli arbetslös och sakna varje möjlighet till försörjning och därmed rädsla för att säga emot chefen, jobba fackligt etc. För Littorin och Borg hägrar givetvis detta som ett mål, men man kan ju tycka att LO som den största fackliga organisationen i Sverige borde kunna reagera.

Och det gör man ju faktiskt nu - kanske inte precis någon blixtsnabb reaktion men när det gäller LO får man vara glad för det lilla. Den 14 december - lite av en födelsedagspresent till mig då? - kallar Landsorganisationen till manifestation på Mynttorget mot "sänkt a-kassa". Lovvärt, men vilken tid har man valt?! Jo, 11.30-12.30... Och nog finns det ett antal fackbyråkrater och ett antal förtroendemän med facklig tid och - förstås - ett antal arbetslösa, som kan delta. Men alla vi andra då? Alla som har ett jobb att sköta? Ska inte vi kunna delta?

Ja, jag bara undrar.

Julklappspengar?

Aldrig förr har så få fått så mycket för att göra så lite. Se där ett bevingat uttryck för dagen. Samtidigt som de flesta svenskar vänder på slantarna inför julen och allsköns företagare gnisslar om att det inte går att tjäna pengar i Sverige, så meddelas vi ny fin statistik i pressen.

Förra året fick vd:arna för de svenska börsbolagen i snitt 20 procents lönelyft, mot tre procent för vanliga löntagare. Högst inkomst av tjänst 2005 hade Scanias vd Leif Östling. Han tjänade nästan 26 miljoner, skriver Dagens Nyheter.

Här är lönelistans tio-i-topp (inkomst 2005):
1. Leif Östling, Scania (25,7 MSEK)

2. Carl-Henric Svanberg, Ericsson (22,9 MSEK)

3. Martin Henricson, Tradedoubler (22,4 MSEK)

4. Annika Falkengren, SEB (17,5 MSEK)

5. Lars-Johan Jarnheimer, Tele2 (15,4 MSEK)

6. Lars Pettersson, Sandvik (14,2 MSEK)

7. Leif Johansson, AB Volvo (13,7 MSEK)

8. Hans Stråberg, Electrolux (12,8 MSEK)

9. Jan C Johansson, Boliden (11,9 MSEK)

10. Göran Gezelius, Gunnebo (11,6 MSEK)

Det går hyfsat för våra stackars utlandssvenskar också. Tidningen Bilanz business magazine rankar varje år de rikaste personerna i Schweiz och för tredje året i rad innehas topplaceringen av Ingvar Kamprad. Enligt tidningen har hans förmögenhet ökat med 25 procent det senaste året till 150 miljarder kronor, skriver E24. Näst rikast i Schweiz är familjen Rausing...

Men - visst - att arbeta lönar sig inte....

Designade dumheter

Det finns en larvig akademisk gränsdragningsdebatt i vilken man försöker komma överens - eller inte - om vad som är konst respektive design. Somliga av oss ser inte värdet av att lägga mer än två minuter på frågan när världens folk svälter och klimatkollapsen är nära. Så då kan man enkelt svara att design fyller en konkret funktion, medan konst är till för sin egen skull. Därmed inget förklenande om konst - det kan vara enormt berikande att betrakta en tavla. Men that's it! Ett bussäte ska vara snyggt men också fylla en funktion, hålla och fungera i ett sammanhang.

Det var väl inte så svårt? Design innebär att man försöker lösa ett eller flera problem, gärna på ett estetiskt tilltalande sätt - men det är inte det som är huvudgrejen. Alla som betraktar sig som designers skulle skriva under på detta, men i den allmänna debatten talar man förtjust om "designerjeans" och menar då vanligtvis inte ett par brallor som ska fylla någon särskild funktion mer än att man ska kunna ha dem på sig. Man syftar helt enkelt på att byxorna är snygga, har producerats i ett fåtal exemplar och kostar därefter.

Varje designer jag talar med är frustrerad över den här frågan och kan hålla med mig till dess de blir blåa i ansiktet. Men när de träffas på exempelvis Future Design Days, så är de så oerhört pretentiösa och fåniga.

Så nu har jag skaffat mig ett oerhört pretentiöst och fånigt skägg för att passa in. Får se hur länge jag pallar med det...
/m.

Happy Feet

Det har varit tyst på den här bloggen länge och jag får syrliga kommentarer om detta. Men att jag inte skrivit beror inte på att det inte händer någonting. Äldste sonen åker snart till Marocko, dottern har redan åkt till Argentina och yngste sonen har ett antal uppträdanden i pipelinen. Och det är kul.

Men världsläget och politiken i Sverige kräver fler röster - även på obskyra bloggsidor. Att klimatfrågan nu förefaller komma upp på dagordningen är ju i grevens stund, men det är knappast något man känner lycka över.

Min fackliga organisation skandaliseras i pressen och de riktningar inom SAC som har allt på att vinna på att hålla ihop gnabbas om struntsaker. Det känns varken som om man vill sjunga eller dansa precis - och det är väl denna föga inspirerande mentala miljö som gör en bloggare stum...

Lyckligare blir man av Happy Feet. Kanske inte som berättare eller dramatiker - storyn känns ganska ljum. Men som 3D-grafiker och animatör! (Jaja, det är motion capture - men ändå) Monumentala scener med pingviner! Mästerlig hantering av partiklar! Mycket bra använd 3D-kamera som ökar närvarokänslan i actionscenerna (jodå - det finns sådana)!

Att man vid premiären fick en fläckborttagningspenna från Ariel begrep jag dock inte riktigt poängen med? Men - visst - tack.

Och så går det ju riktigt bra för Hammarby i bandyn. Och om en vecka fyller jag år. Och sedan är det jul. Och nyår. Och kwanzaa... Så jag måste väl återuppta bloggandet - happy feet are here again!