Död åt bloggen!

Ja, eller låt mig omformulera rubriken: Död åt mina egna inställningar! Jag kommer ju nämligen inte åt vare sig min gamla e-postadress eller inloggningsuppgifterna. Med den här profilen kan jag inte redigera (="hantera") mina inställningar. Så jag kan inte lägga ut någon länk till mitt barnbarns hemsida (som i och för sig bara är en vecka gammal, så hur han kan ha en blogg redan är en gåta...). Adressen är i alla fall lillgrodan.blogspot.com

Ja, det är en himla massa snack om bloggar hit och dit och om de har spelat ut sin roll och om de någonsin haft någon med mera. (Se t ex DN i dag.) Men ingen pratar om all den tid man måste lägga ner på en blogg för att den ska vara fräsch och i bästa fall intresseväckande. De som varit inne på den här sidan förr har kanske lärt sig mitt sätt att tackla problemet (= strunta i det!).

Den här bloggen var aldrig tänkt att vara riktigt privat. Då hade jag så klart skrivit om mitt underbara lilla barnbarn och hans pappa och om hur naturvidrigt det känns att bli farfar innan man fyllt 50. Jag hade kanske skrivit en rad om mitt ex som farit till Senegal. Eller om den yngste sonens triumf när han lyckades gradera sig till brunt bälte i karate. Eller om min extremt begåvade dotters nya skrivprojekt (hade dock varit tvungen att cleara det först - man vill ju inte outa några industrihemligheter...)

Privat var inte tanken. Men personligt. Och inte om politik hela jävla tiden. Jag har inte skrivit en rad om klimat eller energi (tror jag?). Jag har inte skrivit en rad om massor av de frågor jag hade varit tvungen att diskutera om denna plats varit avsedd att vara ventil för mina insurrektionella böjelser. Men det blir för trist. Avsikten har varit att bara skriva det jag vill skriva - för vem som helst som vill läsa. En målsättning så god som någon.

Får se om sidan dör sotdöden eller om den vaknar till liv igen.