Vilken otroligt babblig människa jag är! Men, lugn, det lägger sig väl så fort jag skummat av mig det värsta... Har man haft skrivandet som födkrok en massa år och sedan varit ifrån hantverket så uppstår helt enkelt en viss abstinens. So sorry.
Var det någon som såg dokumentären, eller vad det heter, på SVT i går om klitoris? Se där en fråga som borde intressera varje riktig man!
Förvisso orkade jag inte riktigt stirra på kvinnliga könsdelar hela programmet ut, men det jag såg var alldeles lysande. Visst är det för jävligt att läkarvetenskapen genom flera hundra år ännu inte lyckats kartlägga kvinnans kropp på samma sätt som mannens! Och att just klitoris omgärdats av skam och hemlighetsmakeri - för att det är en kroppsdel som inte har någon annan funktion än att skänka kvinnan njutning. Och som man därför helt sonika skär av! (I Sverige förr, i Somalia i dag.)
Lite märkligt dock att det var så få reaktioner i dag på programmet. Jag hade väntat mig a) någon som högljutt protesterade mot att de människor - som inte var forskare - som syntes i programmet var något slags modeller med alldeles för snygga kroppar! (i och för sig en invändning - men vad hade alternativet varit?) och b) att någon repeterat allt som sagts i programmet och kapat åt sig frågan - kanske för att göra politisk partiprofit på den (Gudrun Schyman?)
Inget av detta har hänt - vad jag vet - hoppas bara att det inte betyder att alla utom jag missade programmet.
/m.
fredag, juni 30, 2006
Sent ska syndaren vakna
"Den israeliska arméns arrestering av i stort sett samtliga palestinska ministrar och parlamentsledamöter på Västbanken är inte något plötsligt infall av en regering som desperat försöker hitta nya påtryckningsmedel för att tvinga fram en frigivning av den soldat som tillfångatogs i söndags", konstaterar Lotta Schüllerqvist i Dagens Nyheter i dag. Det är i stället så att detta överfall på det palestinska folket planerats sedan innan soldaten Gilad Shalit tillfångatogs av milisen Folkets motståndskommitté. Men efter att Hamas tog över regeringsmakten.
Målet för den israeliska aktionen är helt enkelt att tvinga bort Hamas från makten och till och med DNs ledarsida innehåller i dag rubriken "Ett anfall för mycket".
Det har sagts och skrivits kilometervis av spalter runt konflikten Israel-Palestina. Jag tror mig inte om att, på denna obskyra blogg, kunna tillföra så särskilt mycket. Viss självinsikt har jag. Men det finns några saker jag inte tycker att man ska glömma bort. Även om hela det israeliska folket lider av en konstant press och rädsla för palestinska självmordsbombare utskickade av olika fanatiska grupper, så kan inte en kollektiv bestraffning av hela det palestinska folket därmed rättfärdigas. Det är vad som har skett hela tiden, även före den palestinska statens grundande, och vad som sker just nu i kölvattnet på "arresteringarna". (Ja, citationstecknen markerar förstås att ett land inte kan gå in i ett annat land och kidnappa dess ministrar och kalla det "arresteringar"! Det är antingen statsterrorism eller en krigshandling. Låt oss kalla en spade en spade.) Det finns en enorm skillnad i styrkeförhållandena mellan Palestina och Israel och utan insikt i denna skillnad kan man aldrig förstå bakgrunden till den desperata aktion en självmordsbombning innebär.
Dessutom måste man se bortom de religiösa skillnaderna. Varken islam eller judendom är i sig fanatiska religioner som rättfärdigar den här typen av våldsdåd och konflikten handlar inte om detta även om den ibland tar sig dessa former. Inte ens den mest galna antisemit kan hävda att det finns någon religiös ursäkt i judendomen för att ta en folkvald regering som gisslan.
Sedan har delvis Israel sig självt att skylla. Som DN skriver på ledarplats: "Strategin att isolera Hamasregeringen genom våld, hot och förödmjukelser är i grund och botten densamma som användes mot PLO under Yassir Arafats sista år som ledare. Israel ville, med USA:s tysta godkännande, göra Arafat politiskt irrelevant."
Israels krypskytte mot Fatah och de palestinska politiska strömningar som primärt ville fred och dialog, har bidragit till att Hamas kommit till makten. Ur askan i elden. Och när slutligen Hamas sade sig motvilligt kunna acceptera en tvåstatslösning, så var Israels svar "too little, too late!" Planerna på ett överfall på Palestina var för långt framskridna och Israels regering (ej att förväxla med majoriteten av de israeliska medborgarna) vill inte ha någon dialog med Hamas. Det är svårt att tolka Isarels agerande på annat vis än att det är underkastelse eller öppet krig man önskar. Den europeiska regeringarnas vägran att ens tala med Hamas har bidragit till att Israel anser sig ha sitt agerande internationellt sanktionerat.
Vill man hårddra resonemanget har alltså vi i Sverige bidragit till den uppkomna situationen. I synnerhet om vi inte reagerar nu. Det är bättre om syndaren vaknar sent än bara sover vidare.
Målet för den israeliska aktionen är helt enkelt att tvinga bort Hamas från makten och till och med DNs ledarsida innehåller i dag rubriken "Ett anfall för mycket".
Det har sagts och skrivits kilometervis av spalter runt konflikten Israel-Palestina. Jag tror mig inte om att, på denna obskyra blogg, kunna tillföra så särskilt mycket. Viss självinsikt har jag. Men det finns några saker jag inte tycker att man ska glömma bort. Även om hela det israeliska folket lider av en konstant press och rädsla för palestinska självmordsbombare utskickade av olika fanatiska grupper, så kan inte en kollektiv bestraffning av hela det palestinska folket därmed rättfärdigas. Det är vad som har skett hela tiden, även före den palestinska statens grundande, och vad som sker just nu i kölvattnet på "arresteringarna". (Ja, citationstecknen markerar förstås att ett land inte kan gå in i ett annat land och kidnappa dess ministrar och kalla det "arresteringar"! Det är antingen statsterrorism eller en krigshandling. Låt oss kalla en spade en spade.) Det finns en enorm skillnad i styrkeförhållandena mellan Palestina och Israel och utan insikt i denna skillnad kan man aldrig förstå bakgrunden till den desperata aktion en självmordsbombning innebär.
Dessutom måste man se bortom de religiösa skillnaderna. Varken islam eller judendom är i sig fanatiska religioner som rättfärdigar den här typen av våldsdåd och konflikten handlar inte om detta även om den ibland tar sig dessa former. Inte ens den mest galna antisemit kan hävda att det finns någon religiös ursäkt i judendomen för att ta en folkvald regering som gisslan.
Sedan har delvis Israel sig självt att skylla. Som DN skriver på ledarplats: "Strategin att isolera Hamasregeringen genom våld, hot och förödmjukelser är i grund och botten densamma som användes mot PLO under Yassir Arafats sista år som ledare. Israel ville, med USA:s tysta godkännande, göra Arafat politiskt irrelevant."
Israels krypskytte mot Fatah och de palestinska politiska strömningar som primärt ville fred och dialog, har bidragit till att Hamas kommit till makten. Ur askan i elden. Och när slutligen Hamas sade sig motvilligt kunna acceptera en tvåstatslösning, så var Israels svar "too little, too late!" Planerna på ett överfall på Palestina var för långt framskridna och Israels regering (ej att förväxla med majoriteten av de israeliska medborgarna) vill inte ha någon dialog med Hamas. Det är svårt att tolka Isarels agerande på annat vis än att det är underkastelse eller öppet krig man önskar. Den europeiska regeringarnas vägran att ens tala med Hamas har bidragit till att Israel anser sig ha sitt agerande internationellt sanktionerat.
Vill man hårddra resonemanget har alltså vi i Sverige bidragit till den uppkomna situationen. I synnerhet om vi inte reagerar nu. Det är bättre om syndaren vaknar sent än bara sover vidare.
torsdag, juni 29, 2006
Arbetaren 26/06
Sitter mest hemma och fabricerar läromedel i 3D denna vecka. Men jag tog en liten paus i dag och cyklade ner till Söderbysjön.
Ett litet sällskap av några överförfriskade damer och en herre höll på att förstöra upplevelsen av sol, bad, vind och myror i badbyxorna. De pratade och pratade och tjoade och skrek. Två av damerna konstaterade högljutt att de hade samma typ av dildo hemma och den ena utropade att tääänk så pinsamt det hade varit när barnbarnet hade frågat vad det var. Den typ av massageapparat som dryftades var tydligen rosa med pärlor och...
Som en hjälp att koncentrera mig på något som skulle kunna hjälpa om inte mänskligheten framåt så i alla fall mig att fokusera på min filt och på myrorna och min plats i universum, hade jag, vid sidan av en bok med Kjell Höglunds texter, med mig senaste numret av Arbetaren. Jag försökte tränga ut fyllebabblet med hjälp av denna.
Jag tycker Arbetaren bara har blivit bättre och bättre den senaste tiden! Några år var den förutsägbar så klockorna stannade med pliktreportage och "se-så-rätt-jag-tycker"-krönikor. Lite PK är bara bra, men det får finnas måtta...
Så är det inte längre. Och nu överraskade tidningen bland annat med ett grussprutande speedway-reportage! En lysande idé att i reportageform beskriva "fritiden" under sommarveckorna. (Minst lika smart som min egen idé att köra sommarpratare under sommarveckorna [jo, jag var chefredaktör 1990-98 - glömde visst nämna det...].) Att man sedan i samma nummer kör en helsida om helvetet för oljearbetare i den iranska provinsen Assaluyeh blir kanske en smula tragikomiskt. Olja-speedway, liksom.
Sedan har man en massa bra nyheter och serien med människor som minns Göteborg 2001 fortsätter - ytterligare en bra idé!
Uffe B minns i en spalt Martin Adler (fotografen som nyss blev ihjälskjuten i Somalia). Jo, hans och Peter Strandbergs reportage var ofta förekommande i Arbetaren förr och bidrog mycket till Arbetarens goda rykte när det gällde utrikesreportage. Det är för jävla tråkigt att han är död!
På debatt publiceras en konstnär, Sofia Lilly Jönsson, som tycker att fildelarvänstern (och en av de nuvarande chefredaktörerna Rickard Warlenius) hamnat i knät på nyliberalerna. Jag håller inte med, men det är ett intressant inlägg. Frågan är vad enskilda konstnärer vars verk tankas ner över nätet ska göra. Filmindustrin går det ingen nöd på, men enstaka tonsättare till exempel? Ja, här kan man fundera vidare - men den omdebatterade lagstiftningen är och förblir en kamp mot väderkvarnar. Så är det bara. (Se där vilket fiffigt argument!)
Och när andra tidningar har nyhetstorka och skriver om kändisfisken Sten, så kan Arbetaren i vanlig ordning tacksamt raljera över detta - där är det ju också nyhetstorka. En smula i alla fall. Men det må vara dem förlåtet.
Om du inte har Arbetaren - prenumerera genast! Återigen har den börjat bli ett laxermedel för de ideologiskt förstoppade...
Och så kan den rädda en badstund!
/m.
Ett litet sällskap av några överförfriskade damer och en herre höll på att förstöra upplevelsen av sol, bad, vind och myror i badbyxorna. De pratade och pratade och tjoade och skrek. Två av damerna konstaterade högljutt att de hade samma typ av dildo hemma och den ena utropade att tääänk så pinsamt det hade varit när barnbarnet hade frågat vad det var. Den typ av massageapparat som dryftades var tydligen rosa med pärlor och...
Som en hjälp att koncentrera mig på något som skulle kunna hjälpa om inte mänskligheten framåt så i alla fall mig att fokusera på min filt och på myrorna och min plats i universum, hade jag, vid sidan av en bok med Kjell Höglunds texter, med mig senaste numret av Arbetaren. Jag försökte tränga ut fyllebabblet med hjälp av denna.
Jag tycker Arbetaren bara har blivit bättre och bättre den senaste tiden! Några år var den förutsägbar så klockorna stannade med pliktreportage och "se-så-rätt-jag-tycker"-krönikor. Lite PK är bara bra, men det får finnas måtta...
Så är det inte längre. Och nu överraskade tidningen bland annat med ett grussprutande speedway-reportage! En lysande idé att i reportageform beskriva "fritiden" under sommarveckorna. (Minst lika smart som min egen idé att köra sommarpratare under sommarveckorna [jo, jag var chefredaktör 1990-98 - glömde visst nämna det...].) Att man sedan i samma nummer kör en helsida om helvetet för oljearbetare i den iranska provinsen Assaluyeh blir kanske en smula tragikomiskt. Olja-speedway, liksom.
Sedan har man en massa bra nyheter och serien med människor som minns Göteborg 2001 fortsätter - ytterligare en bra idé!
Uffe B minns i en spalt Martin Adler (fotografen som nyss blev ihjälskjuten i Somalia). Jo, hans och Peter Strandbergs reportage var ofta förekommande i Arbetaren förr och bidrog mycket till Arbetarens goda rykte när det gällde utrikesreportage. Det är för jävla tråkigt att han är död!
På debatt publiceras en konstnär, Sofia Lilly Jönsson, som tycker att fildelarvänstern (och en av de nuvarande chefredaktörerna Rickard Warlenius) hamnat i knät på nyliberalerna. Jag håller inte med, men det är ett intressant inlägg. Frågan är vad enskilda konstnärer vars verk tankas ner över nätet ska göra. Filmindustrin går det ingen nöd på, men enstaka tonsättare till exempel? Ja, här kan man fundera vidare - men den omdebatterade lagstiftningen är och förblir en kamp mot väderkvarnar. Så är det bara. (Se där vilket fiffigt argument!)
Och när andra tidningar har nyhetstorka och skriver om kändisfisken Sten, så kan Arbetaren i vanlig ordning tacksamt raljera över detta - där är det ju också nyhetstorka. En smula i alla fall. Men det må vara dem förlåtet.
Om du inte har Arbetaren - prenumerera genast! Återigen har den börjat bli ett laxermedel för de ideologiskt förstoppade...
Och så kan den rädda en badstund!
/m.
Stockholms Bloggbad
Jaja, inte ska det väl bli någon vana detta med bloggen. Det hade nog krävt en egen hemsidesblogg för att vara lite seriös. Mest är det väl så att då jag ville kunna gå in och kommentera dotterns blogg, så måste jag vara medlem och då måste jag lägga upp något.
Ålrajtithen - here we go!
Annars är risken att jag: a) Aldrig återvänder till denna blogg. b) Babblar på kilometersvis av oredigerbar gallimatias dagligen.
Vi får se hur det går...
/m.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
