Sent ska syndaren vakna

"Den israeliska arméns arrestering av i stort sett samtliga palestinska ministrar och parlamentsledamöter på Västbanken är inte något plötsligt infall av en regering som desperat försöker hitta nya påtryckningsmedel för att tvinga fram en frigivning av den soldat som tillfångatogs i söndags", konstaterar Lotta Schüllerqvist i Dagens Nyheter i dag. Det är i stället så att detta överfall på det palestinska folket planerats sedan innan soldaten Gilad Shalit tillfångatogs av milisen Folkets motståndskommitté. Men efter att Hamas tog över regeringsmakten.
Målet för den israeliska aktionen är helt enkelt att tvinga bort Hamas från makten och till och med DNs ledarsida innehåller i dag rubriken "Ett anfall för mycket".

Det har sagts och skrivits kilometervis av spalter runt konflikten Israel-Palestina. Jag tror mig inte om att, på denna obskyra blogg, kunna tillföra så särskilt mycket. Viss självinsikt har jag. Men det finns några saker jag inte tycker att man ska glömma bort. Även om hela det israeliska folket lider av en konstant press och rädsla för palestinska självmordsbombare utskickade av olika fanatiska grupper, så kan inte en kollektiv bestraffning av hela det palestinska folket därmed rättfärdigas. Det är vad som har skett hela tiden, även före den palestinska statens grundande, och vad som sker just nu i kölvattnet på "arresteringarna". (Ja, citationstecknen markerar förstås att ett land inte kan gå in i ett annat land och kidnappa dess ministrar och kalla det "arresteringar"! Det är antingen statsterrorism eller en krigshandling. Låt oss kalla en spade en spade.) Det finns en enorm skillnad i styrkeförhållandena mellan Palestina och Israel och utan insikt i denna skillnad kan man aldrig förstå bakgrunden till den desperata aktion en självmordsbombning innebär.

Dessutom måste man se bortom de religiösa skillnaderna. Varken islam eller judendom är i sig fanatiska religioner som rättfärdigar den här typen av våldsdåd och konflikten handlar inte om detta även om den ibland tar sig dessa former. Inte ens den mest galna antisemit kan hävda att det finns någon religiös ursäkt i judendomen för att ta en folkvald regering som gisslan.

Sedan har delvis Israel sig självt att skylla. Som DN skriver på ledarplats: "Strategin att isolera Hamasregeringen genom våld, hot och förödmjukelser är i grund och botten densamma som användes mot PLO under Yassir Arafats sista år som ledare. Israel ville, med USA:s tysta godkännande, göra Arafat politiskt irrelevant."

Israels krypskytte mot Fatah och de palestinska politiska strömningar som primärt ville fred och dialog, har bidragit till att Hamas kommit till makten. Ur askan i elden. Och när slutligen Hamas sade sig motvilligt kunna acceptera en tvåstatslösning, så var Israels svar "too little, too late!" Planerna på ett överfall på Palestina var för långt framskridna och Israels regering (ej att förväxla med majoriteten av de israeliska medborgarna) vill inte ha någon dialog med Hamas. Det är svårt att tolka Isarels agerande på annat vis än att det är underkastelse eller öppet krig man önskar. Den europeiska regeringarnas vägran att ens tala med Hamas har bidragit till att Israel anser sig ha sitt agerande internationellt sanktionerat.

Vill man hårddra resonemanget har alltså vi i Sverige bidragit till den uppkomna situationen. I synnerhet om vi inte reagerar nu. Det är bättre om syndaren vaknar sent än bara sover vidare.