"Äh - du är bara avundsjuk!"

Visst är det trist med människor som inte förstått att genus till största delen är en social konstruktion och försöker dela in allting i "manligt" och "kvinnligt". Som att kvinnor skulle vara bättre på att vårda barn eller män bättre på att köra bil. Snacka om att befästa könsroller till nackdel för alla!

Med denna brasklapp infogad som visar vilken rättrogen och PK kille jag är - tillåt en yngling att lite fördomsfullt fråga alla er kvinnor: "What the fuck!? Vad håller ni på med? Hur är ni funtade egentligen?!"

För den som inte vill veta lite mer exakt än så vad jag undrar kan sluta läsa här.

Pastor Helge Fossmo har förlovat sig på Kumlaanstalten med en kvinna han fått kontakt med genom brevväxling. Hon är att gratulera - vilket kap! En ful, inlåst hustrumördare tillika frireligiös pajas och hycklare - det är ju någon man bara måste ha. Eller?

Massmördare som Charles Manson fick säckvis med brev från trånande kvinnor. Juha Valjakkala, (numera namnändrad till det lika lättstavade Nikita Joakim Fouganthine) fick också, när han väl greps i Danmark efter Åmsele-morden, brev från giftaslystna tjejer.

Det skulle inte förvåna mig om det sista Saddam Hussein gjorde innan han gick till sin hängning var att öppna brev från damer som inte önskade något annat än att bli hans för alltid.

- Vad fan! Han är ju massmördare!

- Jaja, men han har en sådan söt mustasch.

- Alltså - han har giftmördat kvinnor och barn!

- Det är möjligt, men han har en väldigt fin stjärt.

Vad går det här ut på? Är det någon som kan förklara? På något sätt kanske man kan förstå att Eva Braun föll för Hitler. Något slags maktkick? Men hur in i hela glödheta kan man falla för en inlåst hustrumördare (dubbel sådan eventuellt)?!

Här är det något i det kvinnliga psyket som jag inte fattar mig på. Själv får jag ju knappt svar när jag nätdejtar! Men jag tror jag fattar - man måste tydligen ha ihjäl någon först.

Och visst - allt är säkert patriarkatets fel...

Slit och Släp

Multikulturåret 2006 är snart till ända. Jag säger bara "Prisa Herren"! Särskilt för oss agnostiker har hösten varit en räcka av högtider och olika nyår som givetvis alla i ekumenisk anda måste uppmärksammas. Under självaste Ramadan inföll både Jom Kipur och hinduiska Diwali. Efter allhelgona och buddhistiska Sanghadagen var det dock ett par veckors avkoppling före Guru Nanaks födelsedag (sikher). Men sedan stod advent och Loy Krathong och Festen till Guadalupemadonnan som spön i backen. Och så Chanukka. Och jul. Och Kwanzaa. I dag är det Arafa och nu gäller det bara att genomlida Nyår/Eid al Adha/Kurban Bayrami så är man äntligen på andra sidan. Kanske med undantag för Shogatsu - man får inte vara fördomsfull mot japaner heller...

2007 konverterar jag nog tillbaka till ateismen - det känns lugnare så.

Zzzzzzzzz

På min födelsedag 14 december träffades utbildnings- och kulturdepartementet. Men - nej - det var inte för att fira mig... På ärendeförteckning nr 1 (det fanns två till) fanns däremot 44 andra punkter som skulle avhandlas. Alla känns ungefär lika rafflande och jag kan inte avhålla mig från att delge er ett smakprov. Numro tio lyder:

Utfärdande av lag om ändring i lagen (2006:656) om ändring i lagen (2006:170) om ändring i studiestödslagen (1999:1395) U2006/ /SV

Nu kanske ni tror att detta mitt bisarra intresse är fött ur långa sysslolösa dagar? Låt mig försäkra er - det var ett rent misstag.

Afterlife

Måste bara säga - hoppas ni inte missade premiären av Afterlife. Det gjorde i och för sig jag för just den dagen fyllde jag år, men jag har redan sett första säsongen så det gjorde inte så mycket. (Tack, kära fildelningskolleger!)

Men OM man tyckte att X-files var OK, om man är lite förtjust i Medium och om man gillar brittiska serier när de är som bäst, så kommer man att bli helt begeistrad av Afterlife!

Visst har vi sett dualismen förut, när den som står för vanligt sunt förnuft hela tiden visar sig ha fel. Visst har vi sett karaktärerna förr i olika serier. Men detta är så skönt brittiskt och innehållsdrivet och befriat från specialeffekter när de inte behövs. Extremt oamerikanskt.

Rule, Britannia!

Media utifrån

Som numera en enkel mediakonsument måste jag erkänna - media suger! När teve i dag berättar om kravallerna i Köpenhamn så får jag ju inget veta! OK att Nörrebro står i centrum och att man denna gång hukade bakom julgranar, men jag vill ju veta mer än att man är förbannade över ett "ungdomshus" - det säger mig inte ett skit! Ska jag behöva ringa folk jag känner i Köpenhamn för att kunna börja fatta? Vavavava?

Får söka mig till Yelah för att få lite info. Där hittar jag en beskrivning av vad som tilldrog sig den 26 november i år:

"I Köpenhamn har Ungdomshuset funnits på Jagtvej 69 sedan 1981. Den högerkristna sekten Fadershuset köpte 1999 fastigheten av kommunen, och sekten kräver att Ungdomshuset ska utrymmas.

Aktivisterna i Ungdomshuset har satt sig emot både försäljningen och utrymningen. I januari 2004 kom ett domstolsbeslut på att Fadershuset har rätt till fastigheten, och att aktivisterna ska ut ur huset senast 14 december 2006.

I takt med att tiden för vräkningen närmar sig har det arrangerats flera demonstrationer i Köpenhamn till stöd för Ungdomshuset. Polisen har inte varit sena med att attackera dessa demonstrationer, och söndagen 26 november hände det igen

Polisen förklarade plötsligt en demonstration som olaglig och angrep den. 83 personer greps, många skadades och minst en fick föras till sjukhus."

Och så visste jag i a f lite mer...

LO-demo för byråkrater?

Är det någon som på fullt allvar tror på att man kan skapa fler jobb i Sverige genom att straffa dem som blir arbetslösa med lägre a-kasseersättning? Är inte det att rikta insatserna åt helt fel håll?

För dem av er som lyssnat lite för länge på Reinfeldt & C:o så kan jag svara åt er - det är helt åt helvete fel! Det enda man möjligtvis bidrar till att skapa är en utbredd strykräddhet bland dem som arbetar: rädsla för att bli arbetslös och sakna varje möjlighet till försörjning och därmed rädsla för att säga emot chefen, jobba fackligt etc. För Littorin och Borg hägrar givetvis detta som ett mål, men man kan ju tycka att LO som den största fackliga organisationen i Sverige borde kunna reagera.

Och det gör man ju faktiskt nu - kanske inte precis någon blixtsnabb reaktion men när det gäller LO får man vara glad för det lilla. Den 14 december - lite av en födelsedagspresent till mig då? - kallar Landsorganisationen till manifestation på Mynttorget mot "sänkt a-kassa". Lovvärt, men vilken tid har man valt?! Jo, 11.30-12.30... Och nog finns det ett antal fackbyråkrater och ett antal förtroendemän med facklig tid och - förstås - ett antal arbetslösa, som kan delta. Men alla vi andra då? Alla som har ett jobb att sköta? Ska inte vi kunna delta?

Ja, jag bara undrar.

Julklappspengar?

Aldrig förr har så få fått så mycket för att göra så lite. Se där ett bevingat uttryck för dagen. Samtidigt som de flesta svenskar vänder på slantarna inför julen och allsköns företagare gnisslar om att det inte går att tjäna pengar i Sverige, så meddelas vi ny fin statistik i pressen.

Förra året fick vd:arna för de svenska börsbolagen i snitt 20 procents lönelyft, mot tre procent för vanliga löntagare. Högst inkomst av tjänst 2005 hade Scanias vd Leif Östling. Han tjänade nästan 26 miljoner, skriver Dagens Nyheter.

Här är lönelistans tio-i-topp (inkomst 2005):
1. Leif Östling, Scania (25,7 MSEK)

2. Carl-Henric Svanberg, Ericsson (22,9 MSEK)

3. Martin Henricson, Tradedoubler (22,4 MSEK)

4. Annika Falkengren, SEB (17,5 MSEK)

5. Lars-Johan Jarnheimer, Tele2 (15,4 MSEK)

6. Lars Pettersson, Sandvik (14,2 MSEK)

7. Leif Johansson, AB Volvo (13,7 MSEK)

8. Hans Stråberg, Electrolux (12,8 MSEK)

9. Jan C Johansson, Boliden (11,9 MSEK)

10. Göran Gezelius, Gunnebo (11,6 MSEK)

Det går hyfsat för våra stackars utlandssvenskar också. Tidningen Bilanz business magazine rankar varje år de rikaste personerna i Schweiz och för tredje året i rad innehas topplaceringen av Ingvar Kamprad. Enligt tidningen har hans förmögenhet ökat med 25 procent det senaste året till 150 miljarder kronor, skriver E24. Näst rikast i Schweiz är familjen Rausing...

Men - visst - att arbeta lönar sig inte....

Designade dumheter

Det finns en larvig akademisk gränsdragningsdebatt i vilken man försöker komma överens - eller inte - om vad som är konst respektive design. Somliga av oss ser inte värdet av att lägga mer än två minuter på frågan när världens folk svälter och klimatkollapsen är nära. Så då kan man enkelt svara att design fyller en konkret funktion, medan konst är till för sin egen skull. Därmed inget förklenande om konst - det kan vara enormt berikande att betrakta en tavla. Men that's it! Ett bussäte ska vara snyggt men också fylla en funktion, hålla och fungera i ett sammanhang.

Det var väl inte så svårt? Design innebär att man försöker lösa ett eller flera problem, gärna på ett estetiskt tilltalande sätt - men det är inte det som är huvudgrejen. Alla som betraktar sig som designers skulle skriva under på detta, men i den allmänna debatten talar man förtjust om "designerjeans" och menar då vanligtvis inte ett par brallor som ska fylla någon särskild funktion mer än att man ska kunna ha dem på sig. Man syftar helt enkelt på att byxorna är snygga, har producerats i ett fåtal exemplar och kostar därefter.

Varje designer jag talar med är frustrerad över den här frågan och kan hålla med mig till dess de blir blåa i ansiktet. Men när de träffas på exempelvis Future Design Days, så är de så oerhört pretentiösa och fåniga.

Så nu har jag skaffat mig ett oerhört pretentiöst och fånigt skägg för att passa in. Får se hur länge jag pallar med det...
/m.

Happy Feet

Det har varit tyst på den här bloggen länge och jag får syrliga kommentarer om detta. Men att jag inte skrivit beror inte på att det inte händer någonting. Äldste sonen åker snart till Marocko, dottern har redan åkt till Argentina och yngste sonen har ett antal uppträdanden i pipelinen. Och det är kul.

Men världsläget och politiken i Sverige kräver fler röster - även på obskyra bloggsidor. Att klimatfrågan nu förefaller komma upp på dagordningen är ju i grevens stund, men det är knappast något man känner lycka över.

Min fackliga organisation skandaliseras i pressen och de riktningar inom SAC som har allt på att vinna på att hålla ihop gnabbas om struntsaker. Det känns varken som om man vill sjunga eller dansa precis - och det är väl denna föga inspirerande mentala miljö som gör en bloggare stum...

Lyckligare blir man av Happy Feet. Kanske inte som berättare eller dramatiker - storyn känns ganska ljum. Men som 3D-grafiker och animatör! (Jaja, det är motion capture - men ändå) Monumentala scener med pingviner! Mästerlig hantering av partiklar! Mycket bra använd 3D-kamera som ökar närvarokänslan i actionscenerna (jodå - det finns sådana)!

Att man vid premiären fick en fläckborttagningspenna från Ariel begrep jag dock inte riktigt poängen med? Men - visst - tack.

Och så går det ju riktigt bra för Hammarby i bandyn. Och om en vecka fyller jag år. Och sedan är det jul. Och nyår. Och kwanzaa... Så jag måste väl återuppta bloggandet - happy feet are here again!

Strejk på onsdag 15/11

På onsdag den 15 november så är det politisk strejk i Sverige mot regeringens planer på att försämra arbetslöshetskassereglerna, höja avgifterna dit och försöka underminera den fackliga organiseringsgraden. Regeringen säger sig bara vilja motivera alla att skaffa sig ett jobb. Men rätt term skulle snarare vara "hotivera". Syndikalisterna har varslat om strejk.

Och strejkar man nu inte så kan man kanske ansluta sig till TCO:s upprop.

Faran av att söka en mening

Ideligen, ideligen vart 25 år går jag på en regelrätt dansföreställning. Jag har sålunda hunnit med två stycken varav den senare inträffade härom dagen. Min vana trogen gick jag med samma person som senast - det äldsta barnets mor - och denna gång såg vi en urpremiär på Dansens hus: Örjan Anderssons "Ready to Explode".

För 25 år sedan var vi och såg någon italiensk experimentell dansgrupp på Kulturhuset. Minuterna segade sig fram och föreställningen var totalt obegriplig vilket jag också stönande meddelade mitt sällskap:

- Du! Vad är det här? Jag fattar ingenting!

Hon tittade medlidsamt på mig och förklarade att jag minsann inte skulle försöka förstå någonting! Det fanns ingenting att "förstå"!

- Det är bara att öppna och ta in!

För oss som är innehållsorienterade - vi som söker en mening med allt och tror att alla försöker säga någonting med konstnärliga verk - är detta något av det mest frustrerande vi kan vara utsatta för. Det innebär att vara utlämnad åt ett sammanhang där man inte kan använda intellektet - man blir liksom skyddslös.

Men jag gjorde mitt bästa att koppla bort huvudkontoret och då förvandlades dansföreställningen till någonting alldeles fantastiskt! Dels lät jag mig bara imponeras av tekniken - tänk att kunna använda sin kropp som ett levande verktyg. (Inom parentes är jag ganska lättimponerad därvidlag - jag häpnar över människor som kan gå i en trapp utan att det knakar i fotlederna...) Sedan flöt jag ut i associationer och byggde min egen fantasi och känsla runt det dansarna gjorde. Jag gick därifrån helt tagen.

Så detta var en erfarenhet jag tog med mig när jag erbjöds en ny dansupplevelse av min numera ganska danskunniga ciceron: "Låt inte ditt intellekt lura dig! Gapa och svälj bara! Du förstör allt genom att försöka begripa!" Denna insikt räddade åter en kväll som annars varit extremt svårbegriplig. Men efteråt kunde jag leverera ett antal eleganta associationer.

Men min ledsagare stönade:

- Jag fattade ingenting!

Some dark shit

En del små tävlingar på nätet är ju bara för mycket. Till exempel tycker jag att jag har ganska bra koll på film och i synnerhet "mörka" dylika, men de 50 filmer M&M:s vill att man ska lyckas hitta här var ju bara för mycket. Man kan få mindervärdeskomplex för mindre faktiskt.

Till Marie Fredriksson

Öppet brev till Marie Fredriksson:

Kära Marie!
Jag ska villigt erkänna att jag under många år viftade undan dig som en helt ointressant musiker. Har dock under flera år insett mitt misstag och efter "Din Bäste Vän" vältrar jag mig nu i aska.
Remakes må vara tråkigt som idé - men du har gjort riktigt bra val och kokar ihop mästerliga versioner. Och att hålla fram John Holm är ett extra plus (titellåten är kanon, men du förstör Holms härliga sommardesperation i "Den Öde Stranden" men det är dig förlåtet). "Vem kan man lita på?" som reggae - smart! "Guldgruva" - super!
(Synd att du inte kunde låta Fred Åkerström vila i frid - låt hans dotter göra "Jag Ger Dig Min Morgon" i fred.)
Snälla Marie - förlåt mig!

Challenge: A-Ö

Har fått en utmaning av dottern - bäst jag svarar:

A is for age: ofattbart nog 48 st jordår.
B is for booze of choice: Lagavulin – eller annan rökig singlemalt.
C is for career: Efter gymnasiet diverse småjobb främst på sjukhus och inom barnomsorg och skola fram till dess att jag började som växlare på Älvsjö godsbangård. Men det var länge sedan. Efter detta jobbade jag ett antal år som tryckare (men även lite med sättning, bokbindning och allt som hör det tryckta ordet till) och grafisk formgivare innan jag tog steget över till journalistik (90-98 som chefred för tidningen Arbetaren t ex). 1998 hade jag nått en gräns där jag inte längre tyckte att jag hade något kvar att lära (jaja – jag har lite taskig självinsikt) som publicist, redaktör och 2D-grafiker. Att stanna av i utvecklingen är ytterst otillfredstställande och jag tog därför steget över till 3D-grafik, rörliga medier och specialeffekter för film. Gick, liksom när det gäller det övriga, en adekvat utbildning. Där är jag i princip kvar även om jag mest undervisar andra i 3D och digital design. Längtar en smula tillbaka till det tryckta ordet dock... därav skälet till denna blogg kanske?
D is for your dad's name: Bo heter han (ett gammalt nordiskt namn som betyder “den bofaste”).
E is for essential items to bring to a party: Beror på vad det är för party. Men kläder är ofta bra..
F is for favourite song at the moment: Just i dag - i skrivande stund l- yssnar jag på Evanescence - Call Me When You're Sober.
G is for favourite game: Texas hold'em, boccia, fotboll, pingis mm. Spela apa är ganska kul också.
H is for home town: Stockholm. Sempre fidelis.
I is for instruments you play: Grrmbl – har alltid kommit av mig när jag börjat med något instrument, men munspel räknas väl?
J is for jam or jelly you like: Väsentlig fråga... men hallonsylt är ju gott.
K is for kids: Det rör sig om tre tuffa typer. Anton, snart 25, hårdför ledare över skaran. Nyss tillbakakommen från Kambodjas djungler. Rör sig lika hemtamt bland betongen som bland svenska hillbillies. Amanda, 19, hyllad skådis mm. Nyss hemkommen från thailändska stränder. Bakom sina spralliga, spontana och kärleksfulla lager hyser hon en vilja av granit. Beware! Hampus, 13, datasnille, uppfinnare och geni i största allmänhet (i alla fall enligt sig själv) – utan tvekan livsfarlig i dojon eller en mörk gränd.
L is for living arrangements: Försöker få lönen att räcka till att behålla radhuset ett tag till. Men det går konstigt nog nästan lättare efter skilsmässan. (Inte ett skit konstigt egentligen, men jag ska inte lufta min bitterhet offentligt kanske – det är lite trist stil...)
M is for mother's name: Gudrun (hon som känner gudarnas hemligheter, betyder det).
N is for name of your crush: Får lämna wo för närvarande.
O is for overnight hospital stays: Bara en natt på förlossningen som stöd för föderskan. (Man kan väl inte räkna ungdomens nattvak som röntgenbiträde?)
P is for phobias: Inte så mycket faktiskt. Men höjder är lite läskigt.
Q is for quotes you like: “Citat är bara för den fantasilöse.” (Ja, jag kom just på det.)
R is for relationship that lasted the longest: De yngre barnens mor: 20 år.
S is for sartorial style [ung; hur du går klädd]: Tidlöst (dvs jag kommer inte ihåg när det köptes), oftast rent, jeansaktigt, mycket svart (enklast att kombinera om man inte har så många färger och praktiskt när halva strumpparen förkommer på det där mystiska viset i tvättmaskinen).
T is for time you wake up: 06.00 sharp vardagar. Senare på helgen.
U is for underwear: Visst – i princip alltid.
V is for vegetables you love: Tomater, paprika, lök (gul, röd, vit mm – följer ni förresten tvlingen “Gissa lök” på 106,7 rockklassiker?). Antar att man inte får räkna frukter, men det bryr väl inte jag mig om – är en äppelfreak.
W is for weekend plans: I dag är det lördag och efter att jag har varit ute och sprungit så kanske, kanske jag tar mig samman och städar en smula. Borde fixa en del på huset inför vintern, men... pallar! Hampus är på karateläger och jag ska väl ge honom något slags middag innan han drar ut med coola gänget. Borde sortera färdigt alla mina filmer... men planer behöver man väl inte följa? Tar det nog mest lugnt efter en jobbig vecka. Nästa lördag har jag middag.
X is for x-rays you've had: Fotled, knä mm, men jag har röntgat mer än jag blivit röntgad. Borde nog köra en färgskalle själv...
Y is for yummy food you make: Det mesta jag gör går hem hos dem som äter. Fast man vet aldrig – folk är ofta överdrivet artiga. Har hemliga kryddblandningar jag inte lämnar ifrån mig.
Z is for zodiac sign: Skytt.
Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Nej, det blir som med kedjebrev – de stannar när de kommer fram till mig.
Ä är för älsklingstrend: Öppenhet! När folk vågar tänka till och utanför boxen. (Jaha – menade ni modetrender! Ja... när folk vågar klä sig som de känner för utan att bry sig ett skvatt om vad andra tycker?)
Ö är för en önskan just nu: Att jag redan skulle ha hunnit springa och stod i duschen...

Svensk höst

Bakom de "nya" folkhemsmoderaternas påstådda omsorg om de minst lyckligt lottade tar nu en aggressiv klasspolitik form. Den nye finansministerns skinnpaj, hästsvans och örhänge ska inte lura någon: Anders E Borgare. Hans Damien-leende blixtrade i kapp med gårdagens budgetposter: mest inkomstskatteavdrag för de rikaste, bort med förmögenhetsskatten, bort med fastighetsskatten (smart drag på en överhettad fastighetsmarknad!), ökade pålagor på fackföreningsmedlemmar, minskade satsningar på gröna områden, på arbetslösa, på integration, på djurskydd… mer avgaser, mer ojämlikhet, mer rovdrift på människor och natur.

Den 90-talsmässigt marknadsliberalt tydliga kulturministern fick ta sig själv av daga politiskt. Hon hade blivit en dinosaurie och en för tydlig signal om vilka värden den svenska högern skyddar. Hennes avgång tog också, som av en tillfällighet, bort en del av fokus på de redan svikna vallöftena i budgeten. Nu får media välja kulturminister åt Reinfeldt – det är ändå inget område han intresserar sig för.

Som sagt: vi har den regering vi förtjänar.

Snigel på ögat?

Ja, herregud, vad ska man säga? Vårt nya politiska ledarskap har tagit död på all politisk satir. Man kan liksom inte göra mycket av en kulturminister som i 16 år fuskat med finansieringen av den verksamhet hon är satt att ansvara för. Eller en handelsminister som menar att 100 000 kronor i månaden inte räcker till att betala sina barnflickor lagligt.

Nej, vi får lägga ner ämnet på alla bloggar, ta bort programmet Parlamentet ur tablån och skicka alla ståuppare på långsemester. Pär Nuder - kom tillbaka, allt är förlåtet!

Dödsätarna marscherar igen!

I dagens morgontidningar har medborgarna i landet Sverige kunnat läsa om den nya regering som formerades i går. Ett veritabelt skräckkabinett formerar sig bakom führer Reinfeldt. För precis 30 år sedan tilliträdde den första borgerliga ministären på evigheter - det var samma år som filmen Omen hade premiär. En tillfällighet? Knappast.
I år hade en remake på Omen premiär...
Jag ser det framför mig: Lille Damien ler under sin hästsvans och major Björk slipar sina betygsknivar. Kultur-dementor Stegö måttar sina rallarsvingar med samma förfinade precision som Frankensteins monster.
Från de lägst placerade kryptorna rasslar det och de stiger åter fram ur mörkret och dammet: isdrottningen Beatrice Ask och - givetvis - The Dark Lord himself: Greve Bildt. Mörkrets herre blinkar ovant i ljuset och försöker komma ihåg hur språket i det här landet, på den här planeten brukar låta. R-ljudet? Hur var det nu igen?
Att regeringen Reinfeldt tagit en svart kvinna som gisslan i jämställdhets- och integrationsfrågorna och en blyg, närsynt, homosexuell centerpartist i miljöfrågorna visar bara vilka politikområden som kommer att prioriteras.
Führer Reinfeldt, Damien Borg och dödsätarnas svar på Pär Nuder - Sven Otto Littorin - tar hand om Sverige och Greve Bildt resten av världen och galaxen. ("Äntligen! Universums herre! Oahaha!")
Jaja - ni hajar grejen. Det var en syn som kom över mig sent under Öl- & Whiskymässan. So sorry. Ville bara dela med mig.
/m.

The Inconvenient Truth

Bloggare necesse est! Eller? Nej, att blogga är kanske inte nödvändigt och på latin hade man nog aldrig påstått det även om termen hade funnits. Men om man nu har startat en blogg så bör man väl hålla den lite uppdaterad så att inte folk tror att man har tacklat av?
Men vad ska jag skriva i dag den 1 oktober? Att det är Kinas nationaldag? Att min mamma fyller år? Ska jag säga något om vädret?
Ja, varför inte? Vädret! Det är oktober och man kan inte ens ha jeansjacka utan att börja svettas! Nu har jag träffat lite för många som alldeles själva kommit på det himla kuliga man kan säga om växthuseffekten - "Om det här är växthuseffekten, så - give me more of it!" Hur jävla korkad och aningslös kan man vara! Ska jag påminna dig om vad du sade den dag ditt hus står under vatten?
Varför kan inte SVT visa Al Gores film? Den finns ju inte att tanka ner på nätet! Ska jag behöva betala för den? Kan inte licensavgifterna användas till det i stället för en massa lekprogram?! Licens har jag faktiskt betalat i alla år och nu vill jag ha lite hjälp att få folk att fatta att den här väderomställningen är sjuk!
Dagens enda riktigt goda nyhet är att borgarna tänker följa folkomröstningsresultatet i Stockholms stad och återinföra trängselavgifterna. Ett litet steg i rätt riktning - obekvämt, men sant.
/m.

"Sossarna vann"

I dagens DN analyserar Bo Rothstein valutgången. Han är läsvärd som alltid och menar denna gång att valutgången innebär att sossarna sopat banan med moderaterna. Vadå? Jo, att vinsten egentligen består av att moderaterna lyckats vinna genom att bli ett slags modererade sossar. Och får man motståndaren att tänka och agera som sig själv så har man vunnit den avgörande striden. Ungefär som Tony Blair var tvungen att bli en socialdemokratisk tory (New Labour) för att vinna valen i Storbritannien.
Ganska rätt har väl Rothstein. Detta var tesen för Hans-Magnus Enzensberger när han som tysk analyserade Sverige på 70-talet (eller 80-talet var det nog när jag tänker efter) i samma tidning. Han menade att i Sverige var alla sossar, även högern, och det enda sättet att besegra s i valen var att vara bättre socialdemokrater.
Bortsett från den nyliberala härdsmälta som inträffade även i Sverige på 90-talet så har nu alltså allt återgått till ordningen... vi sitter alla fast i det svenska sosseriet. En lite kväljande tanke kanske, men säkert ganska sann.

Fabulous!

Texasblues har i sig aldrig varit en intressant riktning inom bluesen, mer av ett slags midstream sing-a-long blues. Med Fabulous Thunderbirds som Kim Wilson (bilden) bildade i Austin 1974 förhåller det sig annorlunda, även om det är ett utpräglat rockblues-band, där Wilson själv är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Han har av Muddy Waters kallats "världens bästa munspelare och sångare". Det förpliktigar.

I måndags kväll spelade bandet på Debaser i Stockholm.
Utanför klubben samlas vi frälsta - en samling lätt skabbiga, småfrusna män av vilka cirka 95 procent passerat fyrtiostrecket. Inget partygäng precis... och biljetterna kostar 300 bupp styck.
Men Fabulous Thunderbirds infriar alla förväntningar. Kim Wilsons sångkapacitet har trubbats av med åren, men på munspel är han bättre än någonsin. Helt gudabenådad, även om jag inte vill utttala mig om Muddys påstående. Så sällskapet och kostnaden till trots ångrar jag inte en sekund att jag befann mig på Debaser i måndags. Och 25 spänn per stor stark var balsam för plånboken.

Dagen efter

Valet är över och inte oväntat står Göran Persson med brallorna nere, men väljer som tur är att fly fältet. Dessvärre räckte inte miljöpartiets framryckning för att hålla Alliansen borta. Sossefieringen av moderaterna verkar ha gått hem i stugorna. Ja, kära ni...
Trettonåringen svor under valvakan: "Det är precis som i Melodifestivalen - då röstar alltid folk på fel låt! Svenska folket är så jävla sämst!"
Hans fars lama argument om att "Det kanske är nyttigt - ungefär som när Hammarby åkte ur Allsvenskan och kom tillbaka bättre än någonsin" fick bara till svar "Vadå? Har Hammarby inte alltid varit i Allsvenskan?"
Till frukosten kunde vi i alla fall konstatera att vår stadsdel gett mp och v mest röster i Stockholm...
Och - kanske - blir det i alla fall trängselavgifter. Alltid något.

Vadå val?!

Jajo - den mest grovkorninga antiparlamentarismen har väl flagnat med åren... Försöker numera rösta på det minst dåliga, dvs det parti som gör minst skada. Så det får nog bli mupparna i miljöpartiet. Hade kunnat tänka mig fi också faktiskt - om de varit lite klyftigare. Och inte hyst Gudrun "jag-har-aldrig-varit-kommunist" Schyman. (Allvarligt talat - har man varit medlem i lilla maoistiska MLK och deltagit i deras vapenlekar och testuggande, så bör man nog vara mer seriös i sin avbön!) Men jag tycker nog att feminismen hade kunnat få ta plats lite mer ordentligt i politiken. Det hade också avväpnat tokfeminismen en del.

För vad har vi annars? Vänsterpartiet är ju mest en samling pappskallar och jag är väl som de flesta svenskar när jag helst vill låta bli att ta i Göran Persson med tång. Junilistan är ett gubbskämt och den borgerliga alliansen - hur kan någon ens överväga...? Antar att det är mallgrodan Göran Persson som står för det enskilt största bidraget till Reinfeldt-offensiven.

Känner ni till medianväljarteoremet? Enkelt uttryckt att de flesta röstar på det i mitten - gissa varför det är så trångt där i dag! Vi har fått en samling politiska broilers som tävlar om att vara mest lagom. Men jag gissar att vi har den politiska arena vi förtjänar. Trångsynt, taffligt, visionslöst och dåligt formulerat. Det är väl så vi svenskar är?

I decennier var jag aktiv röstvägrare. Vi delade ut falska röstsedlar med texten "Val till riksdagen - Förändrar ingenting" och det är i grund och botten fortfarande sant. Vi kan inte välja att rösta om den ekonomiska makten, den makt som står för det politiken i sin tur vilar på. Men lite skillnad gör det ju hur man röstar trots allt. Drömmen om mänsklighetens befrielse och en planet utan gifter, ojämlikhet och svält har skrumpnat ihop till en dröm om trängselavgifter och bevarad a-kassa.

I valet mellan pest och kolera, så väljer jag kolera. Trots allt behandlingsbart. Fast mycket till valsituation är det inte.
/m.

11/9 - ett datum att minnas

I dag är det ett speciellt datum: den 11 september. Och - nej, jag tänker inte på att det är det koptiska nyåret, enligt vilket vi ska fira 1723. Och inte tänker jag heller på det etiopiska nyåret Enkutatash enligt vilket det blir 1999. Jag tänker givetvis på den händelse som skakade världen och krävde tusentals civila offer. Alltså den USA-stödda militärkuppen i Chile 1973. Vi var många som grät över de utkablade bilderna av en beväpnad Allende i presidentpalatsets fönster och ihjälskjutna människor i diken. Hos vänstern i Sverige blev Salvador Allende den hjälte han aldrig var medan han levde.

Under min tid i dåvarande Chilekommittén fick jag ett antal chilenska vänner. Några gånger var jag på Arlanda och tog emot fångar vi bidragit till att få frigivna. Inte för att jag tillhörde de mest aktiva när det gällde det praktiska arbetet med att få loss människor ur Pinochets fängelser. Mest sysslade jag med organisationsarbete och babblade politik, men jag vill gärna tro att jag gjorde lite nytta också.

Chilekommittén var annars en märklig häxkittel av fraktionsstrider mellan olika vänstergrupper. Å ena sidan det som då hette vpk med den grupp som kom att bli deras stödtrupp - FK. Å andra sidan socialistiska partiets föregångare KAF (fd RMF) för det mesta påhejade av det fåtal av oss frihetliga vänsterister som arbetade inom organisationen. För det mesta har jag för mig att kontroverserna gällde organisationsformen (samt givetvis olika personstrider).
Maoister (fr a SKP) och stalinister (fr a KFMLr) verkade utanför Chilekommittén med att stödja fingerade "folkfronter" och "revolutionära avantgarde" som ingen utanför Göteborg och Stockholm visste existerade (framför allt ingen i Chile). Och till skillnad från DFFG (De Förenade FNL-grupperna) lyckades de mest auktoritära statssocialisterna aldrig tvinga på de andra grupperna någon "maximiplattform" eller "demokratisk centralism".

I dag fungerar Chile utan militärjunta och det är bara att beundra de människor som vågar förespråka att man styr iväg från det nyliberala experiment som pågått efter Pinochet.
Jag vill inte i framtiden möta fler människor från Chile på Arlanda! (Ja, alltså - jag har ingenting emot chilenare, men ni fattar vad jag menar...)

Sedan var det något annat med den 11 september också, men det har jag glömt vad det var.

Leijonborg inte dum

Olof Mellberg summerade sitt och sina kamraters födelsedagsskolk med att konstatera att han
kände sig dum. Och därmed tog han ju udden av affären. Han ångrar att han firade sin födelsedag lite extra, så vad återstår? Äh, låt grabben vara.
Det hade varit möjligt för Lars Leijonborg att göra samma sak: "Dataintrång? Organiserat politiskt spioneri hos folkpartiet utan att jag kände till det?! Nä, nu känner jag mig dum!"
För om det nu är så att Leijonborg faktiskt inte kände till någonting - en tanke som dock känns aningens verklighetsfrämmande - så borde han vara i chock...
Men Leijonborg svamlar på och slingrar sig - det har sällan visat sig vara en poltisk taktik som lönar sig.
Å andra sidan har folkpartiet nu bevisligen och en gång för alla tagit farväl av snällismen. Och det var ju det man ville.
Och Johan Jakobsson kan ju dra igång politisk agentverksamhet ihop med kristdemokraternas egen lilla ssu-spion.
Så: gottet slut - allting slut.

Scum of the Earth

Tänk om Sven Nylander och Patrik Sjöberg blivit påkomna med att spela golf i stället. Det tycker jag hade varit värre. Och det stämmer säkert på Patrik.
Jo, jag vet att det är billigt och opportunt att hacka på golfare. Befinner man sig i kulturvänstermedieträsket så är det förstås mer anti att vara progolf, men jag kan inte hjälpa det. Jag hatar golfare av hela mitt lilla svarta hjärta!

Att jag cyklar förbi Björkhagens golfbana två gånger om dagen gör inte saken bättre. Där kommer de med sina fåniga små vagnar och givetvis går de i bredd och gör inte minsta min av att flytta på sig. Mitt motdrag är att bara cykla rakt fram och låtsas inte se dem lika mycket som de låtsas inte se mig. Hittills har de till sist alltid flyttat på sig. Har som vanligt turen emot mig.

Jag säger ingenting om att man lallar runt golfbanor om det är så att man är fysiskt förhindrad att klara av något annat. Men det är ju inte så att det bara är gubbar på 85 med två miljoner i handikapp som spelar. Handikapp förresten - hela "sporten" är ju ett handikapp!
Att de sedan har mage att kalla det "sport"! Ett stort, patetiskt oproportionerligt resurskrävande sällskapsspel är vad det är. Ett uppblåst jävla krocket helt enkelt!

På 1970-talet hörde jag att man skulle kunna föda hela Indiens befolkning om man odlade upp USA:s alla golfbanor. Jag har i och för sig ingen aning om det är sant, men jag använder det gärna som antigolf-argument ändå.

Och gödslet från banorna i Björkhagen rinner ut i Söderbysjön och badvattnet blir därefter. För ett par år sedan försökte golfbanan ta över badet Och golfklubben menade på fullt allvar att alla skulle tjäna på det då man skulle "snygga upp naturen". Naturen har som bekant ovanan att sprida barr och kottar omkring sig. Nu tänkte tydligen golfarna skicka naturen på omskolning...

Jag tror att detta berör vad jag avskyr mest med de uppblåsta små liven. De brukar ju berömma sig om att de "sportar" på ett avkopplande sätt som för dem närmare naturen. Men det är ju inte naturen! Naturen är inte tillrättalagd, inte alltid grön och doftar inte av nyklippt gräs, lijekonvalj och jasmin i varje läge. Naturen luktar precis lika gärna sumpgas och fågelskit! Och är full av sten och irriterande rötter.

Att jag själv är gräsmattefascist tänker jag inte låta störa denna lilla mysiga hatstund. Och att orienterare, som onekligen ägnar sig åt en naturnära riktig sport, mest är en samling muppar återkommer jag gärna till vid ett annat tillfälle.

Puss på er.

Otur i oturen...

Jaja - denna betraktelse är onekligen helt poänglös, men om du inte gillar den så gör din egen jävla blogg då!

Det var för länge sedan jag var i Indien och jag kan inte minnas om de har någon gud för vardagsotur, men som nordbo får jag väl dra slutsatsen att Loke var framme härom dagen.
Bakgrunden är att jag kraschade med cykeln för ett par månader sedan och bröt nyckelbenet bland annat. Delvis var det mitt eget fel, men resten kan föras upp på kontot hos den kvinna som uppenbarligen troode att hon var ensam i cykelfilen på Skanstullsbron.
Reparerade cykeln och väntade på att axeln skulle kännas kurant nog för lite seriös cykling. Väntade och väntade och såg den bästa cyklingssommaren i mannaminne passera (och lade på mig tio kilo). Men i förrgår var det så äntligen dags!
Cyklade till jobbet och det kändes helt OK och efter jobbet skulle jag äntligen hämta ut de biljetter till Cramps på söndag som jag betalade i början av juni på Ticnet. Så passera Globen på hemvägen föreföll adekvat, men där bygger de om och de temporära luckorna stängde redan kl 16! Varför i helvete ska det vara så krångligt med Ticnet? Låt ATG-ombuden sköta alla ticnet-bokningar NU!
Cyklade så surt hemåt och i uppförsbacken på skogsstigen mellan Kärrtorps IP och Bagis får jag möte med en liten cykelfamilj. Den tioårige pojken tittar åt ett annat håll och brakar rakt in i mig. Vi flyger och far - han landar på stigen och jag i brännässlorna. Inget är brutet men jag har en stor utgjutning på benet, fingrarna är blå och svullna och så vidare. Ska inte trötta er med en full diagnos...
Efter att först ha skällt ut den stackars pojken får jag samvetskval och ber om ursäkt för detta och försöker förklara varför jag blev så extra förbannad. Han verkar vara vid hyfsat gott mod (liksom mamma och storasyster) när vi skiljs åt. Väl hemma upptäcker jag att mobiltelefonen är skrot (och där hade jag en massa unika bilder från ett år tillbaka...).
I går hade jag för ont i fingrarna för att berätta detta via tangentbordet. Varför jag bryr mig om att berätta det? Pja... dels tycker jag förstås oändligt synd om mig själv - fast egentligen tycker jag bara att det är komiskt! Och jag kraschar hellre varje dag än flyttar till södra Libanon - så olycka har sannerligen olika dimensioner.
Men jag tänkte också att om du själv haft lite lagom svensk vardagsotur och slagit dig på tummen med hammaren för tredje gången i dag och står där och svär, så kan du kanske finna viss tröst i att den där klantskallen som skriver Stockholms sämsta blogg - han är i alla fall värre. Tänk bara - en sådan otursförföljd klant.
/m.

Valmanegen är krattad

Det är valår och landet är delat i två hälfter. Vänster eller höger? Valcirkusen väntar runt semesterhörnet. Antar att man som bloggare tvingas avge ett politiskt statement i synnerhet som min blogg firar en månad. Men hur ska jag säga...
Min bekantskapskrets är också delad i två motstridiga hälfter. Den ena halvan tycker att de borgerliga partiledarna är ömkliga figurer som bara förtjänar att skrattas ut så fort de visar sig. Den andra halvan tycker att de borgerliga partiledarna helt enkelt ska halshuggas och deras huvuden användas som fotbollar vid hemmamatcherna på Söderstadion. Och själv försöker jag medla mellan grupperna och hitta en gyllene medelväg. Har alltid varit lite mesig, men jag tycker det är så obehagligt när människor inte kan komma överens.
Tilläggas bör förstås att som borgerliga partier räknar vi alla partier i riksdagen plus dem som vill dit.
Så - jag vet inte - något slags vänster kanske?

Fast oavsett vad man anser om den politiska representativa demokratins tillkortakommanden så är det ett steg i rätt riktning om man i princip bara styrts av utländska eller inhemska despoter - så jag håller båda tummarna för att det går bra i dagens val i Demokratiska Republiken Kongo.

Grmmblfxx!

"Rökning dödar!" Se där en varningstext man inte vill ha på sitt cigarettpaket. Den framlidne herr Bill Hicks brukade rekommendera att man letade upp ett paket med en varningstext som inte kändes så angelägen:
- Shop around! Get one with "Low birthweight" - see if I care!
Jo, det var innan han dog i cancer. Men jag praktiserar en variant på det där och röker bara utomlands. Varningstexterna på knastret på Kreta? Rena grekiskan för mig faktiskt.

Return of The Sensitive

OK - tillbaks från Kreta och några insikter rikare. En är att kvaliteten på Apollo sviktat rejält sedan jag hade nöjet förra gången. En annan är att det onekligen är annorlunda att snart vara ett halvsekel gammal och resa ensam än det var för några decennier sedan när jag åt kontinenter till frukost. Men vad gör man? Inga fruar i sikte och inga barn tillgängliga.
Men vem ska trösta knyttet med att säga "Lilla vän, vad gör man med en wakeboard - om man ej får visa den?"
Nej, en del saker är inte så roliga om man är ensam. Men vad fan - hyrde scooter i princip hela tiden och pruttade runt på den och var i vägen för alla kretensare som inte är så petiga med hastighetsgränserna. Men jag tog mig inte så överdrivet långt - det blåste något så Gud sig förbarme. Och hundra kubik väger ganska lätt då.

Men god mat blev det. Jag hade glömt att tomater kan smaka så bra!
Jag passerar kapitlet sprit med tystnad - man vill ju inte vara ett dåligt föredöme. Kan dock nämna att jag var på bra nivå med Bukowskis dikter som jag hade med mig...

Läste en annan liten bok jag ramlat över på Willys (av alla ställen!): Jane Moores kärlek@första.träffen. Peoples recension av denna är citerad på omslaget: "Jane Moore är en modern Jane Austen". Min recension kan sammanfattas sålunda "Kärringsvammel". Så ni ser att jag och People är ganska överens!
Inte för att jag har något emot kvinnliga författare - tvärtom! Och boken är ganska kul på sina ställen. Men den är fylld på "kvinnligt" vis med ett övermått av adjektiv och adverb. Så till exempel rinner en tår "tyst". Vadå? Vad vore alternativet? (Att man sedan kan gråta tyst är en helt annan sak.) Men kanske är det översättningen?
Hur som helst grät jag som ett barn, men det betyder inte att boken är bra utan att jag är En Mycket Känslig Människa.
Så det så.
/m.

Tjohoo!

Ha - jag kom iväg i alla fall! Sitter i skrivande stund på Arlanda och inväntar min sista-minuten-flight till en vecka på Kreta. Folk väsnas och springer omkring och några är upprörda för att de inte kan köpa sprit taxfree inom EU. Godmorgon, liksom.
Fast nog känns det surt att behöva betala 57 spänn för en öl när man nu ska sitta och rulla tummar en stund. Men nu ska vi inte sura och bara hoppas att allt blir precis så skönt som jag tror att det ska bli.
En vecka med andra människor, annan utsikt, andra dofter, annan mat och musik. Med årets svenska sommar så känns ju inte solen så där jättenödvändig precis. Kanske finns det till och med möjlighet att dyka! (Fast jag glömde förstås loggboken som vanligt.)
Synd att spriten är så billig - det är inte hälsosamt. Va? Vad skrev jag?! Ja, jag har uppenbarligen inte direkt huvudet med mig just nu och ni får ursäkta att jag babblar...
Även om man kan ha samvetsbetänkligheter och miljöångest över att flyga iväg en vecka enbart för sitt höga nöjes skull, så känns det nödvändigt när man nu bor i den där vindpinade randstaten i EU utan sol halva året och en snitttemp på +17 grader en normal sommar. Man orkar inte vara människa om man inte får vistas en smula i ett kulturland.
Antar att jag tar en timeout från bloggen nu då. Det är nog något alla tjänar på.
/m.

Bättre än att koka bönor

Varför bloggar jag? För att svara på den frågan lånar jag i dag några rader ur en dikt av Charles Bukowski:
"detta är viktigt nog:
sätta känslorna på pränt,
det är bättre än att raka sig
eller koka bönor med vitlök."
Kanske inte alldeles kristallklart, men det är väl konstnärens privilegium. Kanske inte alldeles klart varför jag citerar det heller, när jag tänker efter. Det är ju knäppelunda poesi jag skriver.
Skitsamma.
Det var för övrigt vad jag tänkte i dag när jag satt och surade över att jag dels inte har några barn hemma, dels att två timmars ankring i Mariehamn skulle utgöra hela min utlandssemester i sommar (en Ålandskryssning jag dessutom lagt in så den krockade med en reggaekonsert jag skulle ha gått på!) - skitsamma! Gå och bada! I stället.
Så jag packade lite badgrejer, matsäck bestående av en intressant vodka, min mp3-spelare och "Bukowski - 214 dikter". Var helt solo på badklippan, plaskade i vattnet, lyssnade på Russel Smith, njöt av en inte helt hysterisk sol och läste Bukowski - en av vår tids bästa proletärförfattare.
Jaja, jag vet - "proletär och schmolletär" - han var väl mest en fyllskalle. Men skriva kunde han.
Och jag bestämde mig för att inte hänga läpp något mer.
Så har jag i alla fall satt det på pränt.

Spring, Flina, Spring!

Bara en fråga: Vad är det för kul med människor som löptränar? Jag menar - är jag ute på min vanliga träningsrunda runt sjön och möter skogsflanörer så flinar de alltid upp sig på det mest tillgjorda sätt!
Nej, jag tror inte att det bara är jag som är socialt obegåvad. Det är aldrig någon (förutom folk som vill sälja saker) som ler på det viset mot en annars. Det är som om man kutade med en skylt runt halsen "Flina Nu!"

OK, jag kan förstå det nu när det varit över 30 grader varmt och det bara funnits en enda dum jävel som varit ute och kubbat: jag. Då kan jag förstå att folk reagerar ("Haha, kolla puckot - hur överspänd får man vara!"), men alla andra gånger?

Mötte dessutom någon skogsmullenisse härom dagen som skulle börja leka tusen frågor när jag svettades förbi: "Visst är det härligt att vara ute i skog och mark?"
- Visst är det härligt att få springa i fred, idiot! svarade jag inte. Viss social begåvning har jag.

Nej, egentligen begriper jag. Leendet är ett uttryck för medlidande och lycka över att själv slippa springa. Alla fattar att jag tycker att det är vidrigt att springa och egentligen bara vill komma hem och duscha.

Tror jag ställer springskorna på hyllan och promenerar i fortsättningen, jag också. Promenerar och flinar.

Fyra Blogg och en Coca-Cola

Men nu får ni väl ge er! Har nu fått ett antal kommentarer muntligen och per mejl:
"Du som jobbar så mycket med bilder, form, design och layout - du borde väl åtminstone lägga upp lite bilder på din blogg! Det ser ju så trist ut."
Nej, det tänker jag inte. Vad skulle det vara för bilder? Krusbär i motljus? En söt katt? Mig själv utklädd till tomte julen '96?
What's the fucking point?!
Detta är en textblogg - ingenting annat.
"Jamen, tror du verkligen att någon är intresserad av det du skriver då?"
Nej, i och för sig inte - men låt mig få leva med den illusionen, tack.

"Det glömde jag bort!"

Håller jag på att bli senil?!
Se där en fråga det inte borde vara dags att ställa sig än.
När jag var liten hade jag en skylt på väggen där det stod "Glöm inte bort att komma ihåg att du har dåligt minne!" Kopiöst lustigt, tyckte jag.
Då.
Att jag "glömmer" att städa i värmen för närvarande... gör ingenting. Att jag på stranden, inklämd mellan berg av skrynkliga, mörkbruna pensionärselefanter, upptäcker att jag glömt vattenflaskan - det kan jag leva med.
Men att jag i söndags glömde ta kort på mina tre barn ihop stör mig som fan. Det var något jag tänkt på länge. Hade tänkt att ha det som förlaga till en målning.
Men det absolut värsta av allt är att jag glömde bort Buddy Guys spelning på Berns i går.
Förlåt, Buddy, förlåt!

Semester suger!

Rubriken? Äh, jag skojade bara. Visst är det skönt med semester, visst är det skönt med en sådan här osvensk sol och visst är det skönt att ta en kall öl och fly in i skuggan vid datorn några minuter. Som nu.

Men jag retar mig på detta jag hör vart jag än kommer just nu. På badstranden, i konsum, hos grannarna hör jag samma mantra, samma desperata ramsa: "Visst är det härligt! Inga krav och..." "Semester! Äntligen! Nu behöver man minsann inte..."

Myten om den kravlösa semestern! Ingenting är väl mer fyllt av dåliga samveten, uppslitande konflikter, skilsmässor och erbarmligt tomma reskassor än just semestern. Och vad ska du svara, tillbaka på jobbet eller i skolan, när omgivningen frågar "Vad gjorde DU på semestern?!" Nej, då är tävlingen igång.

Och är man husägare så växer ens dåliga samvete i kapp med att ogräset spirar och fönsterfärgen flagnar.
Ytterligare värre är det om man har barn. Som goda föräldrar måste man ju ha fyllt barnens lov med upplevelser och lagom stimulerande avbrott. Och har man inga pengar och barnen tittar på en med tom blick på semestermorgonen och mumlar "Kan vi inte låta bli att cykla och bada i dag?" så blir man ju tårögd. Klart man försöker ordna något...

Och ytterligare en kravtröskel tillkommer om man är skild. Då har man sitt forna ex att tampas med: "Ja?! Vad har du planerat för de här veckorna nu då?" "Roffes pappa ska ut och segla med sina pojkar..."
Jag lovar - "Jag har varit för trött! Vi tänkte softa och se vad som händer." - det är inget bra svar.

Så man ska hinna bygga om badrummet och snickra ihop en veranda, man ska nojsa med barnen på någon charterstrand, man ska paddla på Grönland och hålla efter gräsmattan. Samtidigt som man firar sina "lata dagar" i hängmattan!
Nej, "ta dagen som den kommer" och "carpe diem" och sådan skit - det är ingenting man som svensk håller på med på semestern i alla fall.

Närå - jag ska inte fortsätta sura. Visst är det skönt att slippa gå till jobbet! Men sluta snacka om "kravlösheten" - mig lurar ni inte!

Hagamannen och allmänintresset

Ja, tänk. Yrkesfotograferna har reagerat mot Aftonbladets publicering av helikopterbilder där man kan se Hagamannen huka på häktets rastgård. Föreningen ifrågasätter allmänintresset!
Skulle det vara så att allmänintresset, definierat som det som av demokratiska skäl är varje tidnings plikt att informera allmänheten om, fick vara utslagsgivande för kvällspressens publicistiska gärning... så skulle tidningarna bli mycket, mycket tunna. Eller innehålla helt annat material.
Man får ju liksom välja sina argument.

Länge leve klitoris!

Vilken otroligt babblig människa jag är! Men, lugn, det lägger sig väl så fort jag skummat av mig det värsta... Har man haft skrivandet som födkrok en massa år och sedan varit ifrån hantverket så uppstår helt enkelt en viss abstinens. So sorry.

Var det någon som såg dokumentären, eller vad det heter, på SVT i går om klitoris? Se där en fråga som borde intressera varje riktig man!

Förvisso orkade jag inte riktigt stirra på kvinnliga könsdelar hela programmet ut, men det jag såg var alldeles lysande. Visst är det för jävligt att läkarvetenskapen genom flera hundra år ännu inte lyckats kartlägga kvinnans kropp på samma sätt som mannens! Och att just klitoris omgärdats av skam och hemlighetsmakeri - för att det är en kroppsdel som inte har någon annan funktion än att skänka kvinnan njutning. Och som man därför helt sonika skär av! (I Sverige förr, i Somalia i dag.)

Lite märkligt dock att det var så få reaktioner i dag på programmet. Jag hade väntat mig a) någon som högljutt protesterade mot att de människor - som inte var forskare - som syntes i programmet var något slags modeller med alldeles för snygga kroppar! (i och för sig en invändning - men vad hade alternativet varit?) och b) att någon repeterat allt som sagts i programmet och kapat åt sig frågan - kanske för att göra politisk partiprofit på den (Gudrun Schyman?)
Inget av detta har hänt - vad jag vet - hoppas bara att det inte betyder att alla utom jag missade programmet.
/m.

Sent ska syndaren vakna

"Den israeliska arméns arrestering av i stort sett samtliga palestinska ministrar och parlamentsledamöter på Västbanken är inte något plötsligt infall av en regering som desperat försöker hitta nya påtryckningsmedel för att tvinga fram en frigivning av den soldat som tillfångatogs i söndags", konstaterar Lotta Schüllerqvist i Dagens Nyheter i dag. Det är i stället så att detta överfall på det palestinska folket planerats sedan innan soldaten Gilad Shalit tillfångatogs av milisen Folkets motståndskommitté. Men efter att Hamas tog över regeringsmakten.
Målet för den israeliska aktionen är helt enkelt att tvinga bort Hamas från makten och till och med DNs ledarsida innehåller i dag rubriken "Ett anfall för mycket".

Det har sagts och skrivits kilometervis av spalter runt konflikten Israel-Palestina. Jag tror mig inte om att, på denna obskyra blogg, kunna tillföra så särskilt mycket. Viss självinsikt har jag. Men det finns några saker jag inte tycker att man ska glömma bort. Även om hela det israeliska folket lider av en konstant press och rädsla för palestinska självmordsbombare utskickade av olika fanatiska grupper, så kan inte en kollektiv bestraffning av hela det palestinska folket därmed rättfärdigas. Det är vad som har skett hela tiden, även före den palestinska statens grundande, och vad som sker just nu i kölvattnet på "arresteringarna". (Ja, citationstecknen markerar förstås att ett land inte kan gå in i ett annat land och kidnappa dess ministrar och kalla det "arresteringar"! Det är antingen statsterrorism eller en krigshandling. Låt oss kalla en spade en spade.) Det finns en enorm skillnad i styrkeförhållandena mellan Palestina och Israel och utan insikt i denna skillnad kan man aldrig förstå bakgrunden till den desperata aktion en självmordsbombning innebär.

Dessutom måste man se bortom de religiösa skillnaderna. Varken islam eller judendom är i sig fanatiska religioner som rättfärdigar den här typen av våldsdåd och konflikten handlar inte om detta även om den ibland tar sig dessa former. Inte ens den mest galna antisemit kan hävda att det finns någon religiös ursäkt i judendomen för att ta en folkvald regering som gisslan.

Sedan har delvis Israel sig självt att skylla. Som DN skriver på ledarplats: "Strategin att isolera Hamasregeringen genom våld, hot och förödmjukelser är i grund och botten densamma som användes mot PLO under Yassir Arafats sista år som ledare. Israel ville, med USA:s tysta godkännande, göra Arafat politiskt irrelevant."

Israels krypskytte mot Fatah och de palestinska politiska strömningar som primärt ville fred och dialog, har bidragit till att Hamas kommit till makten. Ur askan i elden. Och när slutligen Hamas sade sig motvilligt kunna acceptera en tvåstatslösning, så var Israels svar "too little, too late!" Planerna på ett överfall på Palestina var för långt framskridna och Israels regering (ej att förväxla med majoriteten av de israeliska medborgarna) vill inte ha någon dialog med Hamas. Det är svårt att tolka Isarels agerande på annat vis än att det är underkastelse eller öppet krig man önskar. Den europeiska regeringarnas vägran att ens tala med Hamas har bidragit till att Israel anser sig ha sitt agerande internationellt sanktionerat.

Vill man hårddra resonemanget har alltså vi i Sverige bidragit till den uppkomna situationen. I synnerhet om vi inte reagerar nu. Det är bättre om syndaren vaknar sent än bara sover vidare.

Arbetaren 26/06

Sitter mest hemma och fabricerar läromedel i 3D denna vecka. Men jag tog en liten paus i dag och cyklade ner till Söderbysjön.
Ett litet sällskap av några överförfriskade damer och en herre höll på att förstöra upplevelsen av sol, bad, vind och myror i badbyxorna. De pratade och pratade och tjoade och skrek. Två av damerna konstaterade högljutt att de hade samma typ av dildo hemma och den ena utropade att tääänk så pinsamt det hade varit när barnbarnet hade frågat vad det var. Den typ av massageapparat som dryftades var tydligen rosa med pärlor och...

Som en hjälp att koncentrera mig på något som skulle kunna hjälpa om inte mänskligheten framåt så i alla fall mig att fokusera på min filt och på myrorna och min plats i universum, hade jag, vid sidan av en bok med Kjell Höglunds texter, med mig senaste numret av Arbetaren. Jag försökte tränga ut fyllebabblet med hjälp av denna.

Jag tycker Arbetaren bara har blivit bättre och bättre den senaste tiden! Några år var den förutsägbar så klockorna stannade med pliktreportage och "se-så-rätt-jag-tycker"-krönikor. Lite PK är bara bra, men det får finnas måtta...
Så är det inte längre. Och nu överraskade tidningen bland annat med ett grussprutande speedway-reportage! En lysande idé att i reportageform beskriva "fritiden" under sommarveckorna. (Minst lika smart som min egen idé att köra sommarpratare under sommarveckorna [jo, jag var chefredaktör 1990-98 - glömde visst nämna det...].) Att man sedan i samma nummer kör en helsida om helvetet för oljearbetare i den iranska provinsen Assaluyeh blir kanske en smula tragikomiskt. Olja-speedway, liksom.
Sedan har man en massa bra nyheter och serien med människor som minns Göteborg 2001 fortsätter - ytterligare en bra idé!
Uffe B minns i en spalt Martin Adler (fotografen som nyss blev ihjälskjuten i Somalia). Jo, hans och Peter Strandbergs reportage var ofta förekommande i Arbetaren förr och bidrog mycket till Arbetarens goda rykte när det gällde utrikesreportage. Det är för jävla tråkigt att han är död!
På debatt publiceras en konstnär, Sofia Lilly Jönsson, som tycker att fildelarvänstern (och en av de nuvarande chefredaktörerna Rickard Warlenius) hamnat i knät på nyliberalerna. Jag håller inte med, men det är ett intressant inlägg. Frågan är vad enskilda konstnärer vars verk tankas ner över nätet ska göra. Filmindustrin går det ingen nöd på, men enstaka tonsättare till exempel? Ja, här kan man fundera vidare - men den omdebatterade lagstiftningen är och förblir en kamp mot väderkvarnar. Så är det bara. (Se där vilket fiffigt argument!)

Och när andra tidningar har nyhetstorka och skriver om kändisfisken Sten, så kan Arbetaren i vanlig ordning tacksamt raljera över detta - där är det ju också nyhetstorka. En smula i alla fall. Men det må vara dem förlåtet.
Om du inte har Arbetaren - prenumerera genast! Återigen har den börjat bli ett laxermedel för de ideologiskt förstoppade...
Och så kan den rädda en badstund!
/m.

Stockholms Bloggbad

Jaja, inte ska det väl bli någon vana detta med bloggen. Det hade nog krävt en egen hemsidesblogg för att vara lite seriös. Mest är det väl så att då jag ville kunna gå in och kommentera dotterns blogg, så måste jag vara medlem och då måste jag lägga upp något.

Ålrajtithen - here we go!

Annars är risken att jag: a) Aldrig återvänder till denna blogg. b) Babblar på kilometersvis av oredigerbar gallimatias dagligen.

Vi får se hur det går...

/m.